JAG VILL JU OCKSÅ HA TUMBLR ISTÄLLET!
pausa lite granna
Tar paus från det här jädra bloggandet. På obestämd framtid.
Lämnar er alla med en underbar cover. Popkollektivet Los Campesinos! har snickrat ihop en ruskigt kärleksfull och energisk version av Pavements ljuvliga Frontwards. LYSSNA!
höger och vänster
Har lite bloggtorka, trots Revolivers uppmaningar om att skriva mer och längre. Vem vet, jag kanske trotsar.
Har i alla fall snott en kul grej från Lotta (som fyller år i dag!).
Citat: "Tyskland vet verkligen hur man döper sina vänsterpolitiker!"
Superduperskoj!
fotbollspolitik?
Lars-Åke Lagrell säger ifrån enligt Fotbollskanalen.
Man kan ju fråga sig vad Israel gör i UEFA överhuvudtaget...
TÄNK OM HON HADE EN DEL VÄNNER!
silvio
red dead redemption
Så fort jag har råd så... kommer bli överfett!
lustigt
Skojigt om Ryanair på Svenska Dagbladets reseblogg.
Åh just det, dödsmetalltisdag pausar en vecka. Gör er själva en populärkulturell tjänst och gå igenom de gamla inläggen för att se till att ni lyssnat på allt!
Åh just det, dödsmetalltisdag pausar en vecka. Gör er själva en populärkulturell tjänst och gå igenom de gamla inläggen för att se till att ni lyssnat på allt!
force it!
Åkte nyss tunnelbana. Ropsten-Karlaplan. Satt bredvid två rock-killar. Gammaldags, långhåriga, trasjeansbeklädda 18-19-åriga rock-killar. En av rock-killarna hade ett gitarrfodral, den andra rock-killen hade en påse med ett gäng nyköpta skivor i.
Killarna kollade på skivorna. Den enda LP:n var UFO:s Force It från 1975. Omslaget ser ni ovan. Killarna tittade noga på omslaget. Vände och vred på det.
Efter en stund, när tåget körde förbi Kungliga Tennishallen på väg mot Gärdet, sa killen med gitarrfodralet: Är det två killar eller?
Den andra killen, som hade blont burrigt hår och moppemustasch, tittade extra noga en extra gång.
Jag ser fan inte, sa han.
Jävligt gay i så fall, sa hans kompis.
Killarna lämnade ämnet därhän och började i stället prata om någon live-dvd den blonda burriga killen hade hemma, en dvd där Mick Jagger, eller var det Keith Richards, låg i en toalett.
Spelar han gitarr samtidigt eller? sa killen med gitarrfodralet.
Minns fan inte, sa hans kompis.
lofimörch
Just nu snurrar en lång lång playlist på repeat och shuffle i undertecknads Spotify. Har återupptäckt Jay Reatard och mörchar hans soloalbum och -singlar tillsammans med följande sköna lofi/garage/hardcore/slöpop-band:
No Age
Wavves
Vivian Girls
Hot Snakes
Fucked Up
Mclusky
Pavement
Sonic Youth
LYSSNA!
falsettfest
Inflyttningsfesten var en succé. Minns inte varför. HEJA!
mono-flippin'-tonix
Det har tagit ett par dagar att smälta den här upplevelsen. Tinnitusen gör sig dock fortfarande påmind. Intrycket att jag bevittnat en av de absolut bästa spelningar jag någonsin kommer att få se kvarstår likaså.
Monotonix är tre håriga män från Tel Aviv som spelar rock'n'roll. Svängig och fartfylld sådan. Jaha, det låter kanske inte unikt. Nej, det är det inte. Men liveshowen som trolltrion bjöd på på Debaser i onsdags var något vidunderligt. Något man knappt kan sätta ord på.
Monotonix gillar inte att vara på scenen. Eller, vad vet jag, det kanske de gör. De föredrar dock att stå på golvet, nere bland publiken, och spela. De föredrar också att crowdsurfa, spelandes och sjungandes utan paus. Klättra på bardiskar, hänga i taket, hälla öl på virveltrumman, brottas i en donut-formad moshpit, döpa sina fans i blod och till slut dra med sig hela publiken ut från Debaser och upp på en liten stackars röd bil är också grejer som Monotonix hellre gör än att stå på scenen och spela som vilket annat rockband som helst.
Jag insåg redan när jag började klistra in mina gryniga mobilbilder i det här blogginlägget att jag inte kan skriva en text som gör Monotonix rättvisa. Med det i åtanke slutar jag här. Inga tips. Inga länkar. Inga fler superlativ. Gör vad ni vill. Lyssna på vad ni vill. Jag har i alla fall upplevt den ballaste spelningen i mitt 22 år korta liv. Banzai.
fri från frilansfrieriet
C-uppsatsen är inlämnad! Nu ligger allt i examinatorns händer. Jättejätteskönt, tralala.
Firar med imperialistöl (Carlsberg) och Pitchfork-hardcore (Fucked Up - The Chemistry of Common Life).
dödsmetalltisdag! (15)
Psyopus är fullständigt tokiga i huvudet.
Eller, rättelse: Christopher "Arpmandude" Arp, bandledare och gitarrist i Psyopus, är fullständigt tokig i huvudet. Herr Arpmandude spelar gitarr så fruktansvärt fort, så genomträngande gediget och så katastrofalt krångligt att man blir galen. Han är lite som Bear Grylls i Man vs. Wild, ska alltid ta de svåraste vägarna mellan två punkter. Mathcore? Nä. Här snackar vi kvantfysikmetall.
Det är den stora behållningen med Odd Senses från 2009. Man har ingen jävla aning hur snubben ska spela i nästa låt. Som dödslåtar betraktade är det inga mästerverk Psyopus mörchar fram, men att det är skojigt och förunderligt att lyssna på, det är ett som är säkert.
LYSSNA!
Stay death! <3
