this never happened

Lars-Åke Lagrell säger ifrån enligt Fotbollskanalen.

Man kan ju fråga sig vad Israel gör i UEFA överhuvudtaget...

Cred till Lovisa för att ha återuppmärksammat detta knasiga program.

Jag äter pommes frites nu.

Så fort jag har råd så... kommer bli överfett!

Skojigt om Ryanair på Svenska Dagbladets reseblogg.

Åh just det, dödsmetalltisdag pausar en vecka. Gör er själva en populärkulturell tjänst och gå igenom de gamla inläggen för att se till att ni lyssnat på allt!

Åkte nyss tunnelbana. Ropsten-Karlaplan. Satt bredvid två rock-killar. Gammaldags, långhåriga, trasjeansbeklädda 18-19-åriga rock-killar. En av rock-killarna hade ett gitarrfodral, den andra rock-killen hade en påse med ett gäng nyköpta skivor i.

Killarna kollade på skivorna. Den enda LP:n var UFO:s Force It från 1975. Omslaget ser ni ovan. Killarna tittade noga på omslaget. Vände och vred på det.

Efter en stund, när tåget körde förbi Kungliga Tennishallen på väg mot Gärdet, sa killen med gitarrfodralet: Är det två killar eller?

Den andra killen, som hade blont burrigt hår och moppemustasch, tittade extra noga en extra gång.

Jag ser fan inte, sa han.

Jävligt gay i så fall, sa hans kompis.

Killarna lämnade ämnet därhän och började i stället prata om någon live-dvd den blonda burriga killen hade hemma, en dvd där Mick Jagger, eller var det Keith Richards, låg i en toalett.

Spelar han gitarr samtidigt eller? sa killen med gitarrfodralet.

Minns fan inte, sa hans kompis.

Just nu snurrar en lång lång playlist på repeat och shuffle i undertecknads Spotify. Har återupptäckt Jay Reatard och mörchar hans soloalbum och -singlar tillsammans med följande sköna lofi/garage/hardcore/slöpop-band:

No Age
Wavves
Vivian Girls
Hot Snakes
Fucked Up
Mclusky
Pavement
Sonic Youth

LYSSNA!

Inflyttningsfesten var en succé. Minns inte varför. HEJA!

Det har tagit ett par dagar att smälta den här upplevelsen. Tinnitusen gör sig dock fortfarande påmind. Intrycket att jag bevittnat en av de absolut bästa spelningar jag någonsin kommer att få se kvarstår likaså.

Monotonix är tre håriga män från Tel Aviv som spelar rock'n'roll. Svängig och fartfylld sådan. Jaha, det låter kanske inte unikt. Nej, det är det inte. Men liveshowen som trolltrion bjöd på på Debaser i onsdags var något vidunderligt. Något man knappt kan sätta ord på.

Monotonix gillar inte att vara på scenen. Eller, vad vet jag, det kanske de gör. De föredrar dock att stå på golvet, nere bland publiken, och spela. De föredrar också att crowdsurfa, spelandes och sjungandes utan paus. Klättra på bardiskar, hänga i taket, hälla öl på virveltrumman, brottas i en donut-formad moshpit, döpa sina fans i blod och till slut dra med sig hela publiken ut från Debaser och upp på en liten stackars röd bil är också grejer som Monotonix hellre gör än att stå på scenen och spela som vilket annat rockband som helst.

Jag insåg redan när jag började klistra in mina gryniga mobilbilder i det här blogginlägget att jag inte kan skriva en text som gör Monotonix rättvisa. Med det i åtanke slutar jag här. Inga tips. Inga länkar. Inga fler superlativ. Gör vad ni vill. Lyssna på vad ni vill. Jag har i alla fall upplevt den ballaste spelningen i mitt 22 år korta liv. Banzai.

C-uppsatsen är inlämnad! Nu ligger allt i examinatorns händer. Jättejätteskönt, tralala.

Firar med imperialistöl (Carlsberg) och Pitchfork-hardcore (Fucked Up - The Chemistry of Common Life).

Psyopus är fullständigt tokiga i huvudet.

Eller, rättelse: Christopher "Arpmandude" Arp, bandledare och gitarrist i Psyopus, är fullständigt tokig i huvudet. Herr Arpmandude spelar gitarr så fruktansvärt fort, så genomträngande gediget och så katastrofalt krångligt att man blir galen. Han är lite som Bear Grylls i Man vs. Wild, ska alltid ta de svåraste vägarna mellan två punkter. Mathcore? Nä. Här snackar vi kvantfysikmetall.

Det är den stora behållningen med Odd Senses från 2009. Man har ingen jävla aning hur snubben ska spela i nästa låt. Som dödslåtar betraktade är det inga mästerverk Psyopus mörchar fram, men att det är skojigt och förunderligt att lyssna på, det är ett som är säkert.

LYSSNA!

Stay death! <3

xkcd är jättekul.

Äntligen, Fredrik Reinfeldt. Det var väl inte så svårt?

I kväll ska jag och Matilda till Södra teatern och lyssna på vår idol John Ajvide Lindqvist som ska samtala om sitt författarskap med überballa Kristina Lugn. Det kommer bli episkt.

Peppar hårt just nu med The Smiths - Bigmouth strikes again

Så där ja, Zlatan vann ligatiteln åt Barca helt på egen hand! Fan vad lätt.

Årets förmodligen mest lovande singel är Dillinger Escape Plans Farewell, Mona Lisa från nya skivan Option Paralysis som kommer senare i år. De låter mer fokuserade än någonsin, och svänger som de inte gjort sen Irony is a Dead Scene 2002. Heja heja!

I Coolektivet diskuterar vi Yvonne Ellimans etniska ursprung. Att hon sjunger som en ängel har vi konstaterat för länge sedan.

EVERYTHING'S ALRIGHT - JESUS CHRIST SUPERSTAR 1974

Min sambo Matilda och hennes karl Nils är ena härliga typer. I dag bestämde de att vi skulle äta musslor till middag. Knäppt, kul och kanon! Jag har nu skrubbat ett antal för att pitcha in lite. Alltså, om en liten stund: moules marinées, Chapel Hill och svenskbakad baguette! Epic win.

Soundtrack: Mew - She Spider

1. Jag tycker inte att Sea of Cowards är lika bra som Horehound.
2. De har ÄNTLIGEN satt pilar på golvet i gången mellan pendeltågsperrongerna och tunnelbanan på T-centralen. Nu borde folk fatta på vilken sida man ska gå.

I kväll fyller Baba Sonic, Stockhoms mest incestuösa och danseuforiska tonårspopklubb 9 år! Det ska firas med... att gå på Baba Sonic. Uppfinningsrikt och fiffigt!

Man kan undra om DMT här på This Never Happened har gått i stå. Ännu en liveskiva? Ännu en liveskiva inspelad på Wackenfestivalen? Ännu en liveskiva av ett svenskt dödsmetallband?

Nu är det dock så att det är At the Gates vi snackar här. At. The. Gates. Lika stilbildande inom extrem metal som The Beatles inom gitarrpop, Black Sabbath inom heavy metal, NWA inom gangsterrap och Belle & Sebastian inom twee.

Gruppen bildades 1990 i Göteborg och släppte året därpå EP:n Gardens of Grief. Det skulle dock först bli på det tredje, och framförallt det fjärde, studioalbumet som de slog igenom på allvar. Med Terminal Spirit Disease och Slaughter of the Soul skapade de goa gubbarna i At the Gates en ny genre, som idag går under många namn. Melodeath, Göteborgsdöds, melodiös dödsmetall, The Gothenburg Sound, kalla den vad ni vill. Nu, femton år senare, firar In Flames och Scar Symmetry svensktoppstriumfer (eller det kanske de inte gör men vad vet jag?) medan Killswitch Engage och Black Dahlia Murder får amerikanska kids att börja headbanga. Allt thanks to (tack?) Tompa Lindberg och hans crew.

I alla fall.

2008 gjorde bandet ett antal återföreningsspelningar, för att liksom knyta ihop säcken. Mer än tio år efter uppbrottet var de bättre än någonsin, undertecknad såg deras sista spelning någonsin på Debaser Medis och blev helt trollbunden. En av dessa återföreningsspelningar spelades in, den på Wacken Open Air naturligtvis. Resultatet: en smaskig DVD och liveskiva: Purgatory Unleashed. DVD:n har tyvärr inte nått Coolektivet än, men liveskivan är så bra att till och med Matilda satte sig extra nära när kronjuvelen (en av många) Nausea mörchades fram.

Bäst på skivan? Raped by the Light of Christ (förvånansvärt nog), Under a Serpent Sun och såklart Suicide Nation.

Lyssna NU!

Stay death! <3

Julius. Maddafakking. Erving.

Godnatt!

Äntligen hemma i Coolektivet efter att ha åkt i en sån här gullunge.

Varvar ned med ostmackor, XBOX och lite skränig pop.

WAVVES - CALIFORNA GOTHS

Nu är jag hos syster Lovisa i Strasbourg. Resan genom Tyskland var ett helvete. Framkomsten desto skönare. Ostbricka och Alsaciskt rödtjut nu, rock on!

ÄNTLIGEN finns The Jai-Alai Savants härliga skiva Flight Off the Bass Delegate på Spotify. Jag köpte den på iTunes för några år sedan, men har lyckats tappa bort filerna under någon hårddisksformattering.

Svängig rock med dubreaggetendenser handlar det om i alla fall. Tidiga låttrojkan Arcane Theories, Scarlett Johansson Why Don't You Love Me? och White on White Crime lyser starkast.

LYSSNA HÄR!

I kväll ska jag se Orup. I morgon bitti åker jag till min syster i Strasbourg.

I dag vaknade jag upp med misstänkt feber.

Livet är snarare sugigt än ägigt denna morgon.

Gammal klassiker som tål att tittas på igen! LILLA EDET REPRESENT, YO, VI KNÄCKER ER LÄTT, ÖH!

Saker spårar i Coolektivet. Jag och Matilda styr numera strömmen i två rum med hjälp av spisens reglage.

Spisen vill dock inte gå igång så vi kan laga mat. Sugigt deluxe.

Jag vet att många av er undrar vilket som är världens bästa munspelssolo.

Det är Bob Dylans i When The Ship Comes In.

Undertecknad har snöat in på lofi-rock och lofi-pop på sista tiden, så det blir ett hyfsat kasst producerat album som hajpas denna regniga dödsmetalltisdag.

Hate är ett polskt band. Polen är en stormakt inom dödsmetallen, tillsammans med USA och Sverige förmodligen det mest framträdande landet. Band som Vader, Decapitated och Behemoth är giganter, medan Hate är lite mer okänt.

Holy Dead Trinity från 2001 (spelades in under 1998) är traktordöds av högsta klass. Här läggs ingen tid på intrikata solon och melodiösa slingor, det går heller inte att skönja någon vidare rock'n'roll-koppling. Hate satsar på simpla riff, murrig ljudbild och morbida texter. Man har dessutom en sångare, gitarrist och bandledare som sportar ett av de knasigaste och tuffaste artistnamnen någonsin: Adam The First Sinner. Smaka på det och jämför med nutida popartistnamn som Karen O, Panda Bear och Hotel. Smaskigt, va?

De bästa spåren på skivan är förmodligen kristendomsbashen God Overslept och snärtiga World Has To Die. Skojigt även att man väljer att spela in en cover på The Kill, en av Napalm Deaths klassiska superkorta låtar (Hultsfredsfestivalen 2005 gick eder ödmjuke skribent runt och lekte mänsklig jukebox, men hävdade att jag bara kunde en enda låt, just The Kill).

Skivan finns inte på Spotify så ni får leta på annat håll! På bandets MySpace finns tyvärr bara låtar från senare, tråkigare skivor.

Stay death! <3

Orup om två dagar. Peppen peppen peppingen.

I dag: IKEA och PrisXtra.
I morgon: världen!

GOD NATT!

MCLUSKY - LIGHTSABRE COCKSUCKING BLUES

Spola förbi snacket och nöj er med de svimmande getterna - toppkul!

The Mars Voltas avhoppade batteri-best Thomas Pridgen har bildat ett nytt band som håller på att mastra sin debutskiva as we speak. The Memorials heter de, de två andra huvudmedlemmarna Nick Brewer och Viveka Hawkins är handplockade av Pridgen och har precis som han har gjort gått på anrika Berklee College of Music. Man har även plockat in Whitesnakes (!) basist Uriah Duffy temporärt. Tittar man på bandmedlemmarnas bakgrund kan skivan låta precis hur som helst, här finns rutin inom gospel, reagge, metal, r'n'b, glamrock, hiphop, funk och proggrock.

På majspäjsen kan man lyssna på lite smakprov, det låter smaskigt! Särskilt mörchet i GTFOMF, som får antas stå för "get the fuck off my fries" eller något liknande.

Vi inväntar debutplattan med spänning!