this never happened

Såhär exakt ett dygn efter hemkomsten från Arvikafestivalen ska jag göra ett tappert försök att reflektera och sammanfatta.

Varje förmiddag var jag slut. Inge så konstigt kanske men det var lite deppigt. Fram mot eftermiddagarna blev solen snällare, huvudet och tröttheten lindrigare och tempot högre. Emellanåt var det nog en topp tre-festival för mig, tillsammans med Hultsfred 05 (jag var 17 och tappade aldrig tempot, det låg på 110% i dagarna fem) och Emmaboda 08 (den lyckliga festival jag behövde efter två deppiga). Ibland ville jag bara dö. Skit i det. Jag spenderade alldeles för mycket pengar, mycket på grund av att stormköket pajade så att jag bara hann laga fyra av mina arton medhavda nudelpaket.

Jag hade varit lite orolig inför kulturkrocken Lidingö generation 2 - Vimmerby, vilket besannades lite grann, men inget allvarligt. Jag var garanterat den som gillade flest personer i campet (alla).

Simba var den succé han alltid är. Han födde dock inte barn. Inte brann han upp heller. Slutet på en era? Vet inte, hoppas inte det.

Konsertmässigt såg jag bara fyra band. Fyra av mina favoritband. Alla var skitbra.

Inledde med att se Opeths första halvtimme på torsdagen. Som vanligt helt briljant. De inledde med en gnistrande, andnödsframkallande Heir Apparent. Kände mig dock tvungen att sticka mot Vintergatan efter halva konserten, hyfsad plats till The Mars Volta måste man ju ha.

The Mars Volta var bra. De var fantastiskt bra. De var övermänskligt (hur mycket jag än hatar det order så passar det bra här) bra. Det var min näst största konsertupplevelse någonsin, efter deras himmelsspräckande tvåochenhalvtimmes-urladdning på Cirkus februari 2008. Efter första refrängen i Roulette Dares (The Haunt of) grät jag faktiskt. Det var kul. När Pridgen spårade ur totalt på Viscera Eyes och sen i Wax Simulacra skrattade jag bara. Man kan inte göra någonting annat, det är alldeles för fulländad musik. Cedric var uppenbart sur över något, dissade publiken och gick av scenen först av alla med bara en liten vinkning till tack. Det är skit samma. Han gav oss ändå allt man kan ge på 75 minuter.

bob hund sen, var också fantastiskt. Världens tredje bästa människa (efter Johan Palm och Jesus) Thomas Öberg är en underhållare av astronomisk klass. Jag saknade många av mina favoritlåtar, men det gjorde inte så mycket.

Fleet Foxes var mycket bättre än jag trodde. Jag trodde att stämsången och harmonierna på skivan inte skulle kunna bli så mycket bättre, inte ens live. Men det är otroligt hur bra de sjunger live. Flerdimensionellt, överraskande och änglalikt. Mykonos och Blue Ridge Mountains på slutet. Bullseye.

 I övermorgon kommer jag bli taggad på Hultsfred. Dumt att jag är pank.