this never happened

Silvermedaljen knips av Michael Amott från Arch Enemy. Solot i fråga hittar ni i låten Black Earth från skivan Stigmata, mellan 3:32 och 4:45.

Jag lyssnade väldigt mycket på Arch Enemy på gymnasiet, särskilt på Stigmata och den efterföljande Burning Bridges. Jag tyckte alla låtar var bra. Men det fanns ett parti som alltid gav mig kårar kallare än några andra och som faktiskt, om jag stannade upp och lyssnade intensivt, alltid producerade minst en tår i ögonvrån. Det var Amotts gitarrsolo.

Trots att det är över en minut långt är Black Earth-solot det långsammaste på topplistan. Det hela börjar med klagande, hjärtskärande toner. En obeskrivligt sorglig tonhöjdpunkt nås i mitten, och när bandet sedan kommer ikapp skär Michael Amott i ljudbilden med ett enda långt strängskrik som vore gitarren en varm kniv i ett smörpaket. Dylik tonkänslighet hos dödsmetallgitarrister får man leta länge (och förgäves) efter. Tråkigt att Arch Enemy började skriva sämre låtar när de petade halvdane sångaren Johan Liiva för avgrundsblondinen Angela Gossow, bara.