this never happened

Mikael Åkerfeldts solo i A Fair Judgement från Opeths 2002-släpp Deliverance blir fyra på min lista med favoritgitarrsolon.

Hela låten är egentligen en uppvisning i rysningsframkallande vibrerande gitarrlir. Bombastiska "refränger" (om man nu kan tala om refränger i Opeths musik) och en klagande Åkerfeldtstämma hjälper till att lyfta låten till svindlande höjder, även när det gäller Stockholmskvintetten som ständigt går från klarhet till klarhet.

Gitarrsolot, som ni hittar mellan 6:18 och 6:59, fungerar som en adrenalinspruta. Nej, fel. Inte en adrenalinspruta. Det kickar visserligen igång snabbt med kvicka toner från nördarnas härskare Åkerfeldt, men lägger snarare till en extra dimension till det drygt 10 minuter långa mästerverk som är A Fair Judgement. Rummet man befinner sig i för tillfället stannar upp. Det finns bara ljud. Mikael Åkerfeldt stjäl den fjärde dimensionen. Smäktande stjäl han den. Det må låta töntigt, det är det också. Opeths musik är töntfoder. Deal with it.