this never happened

"Jag är egentligen för sjuk för att sjunga, men what the hell, tänkte vi, det är ju Stockholm!"

Jubel.

Det är alltid speciellt när band kommer hem. Opeth är enorma i Sydamerika, i Östeuropa, i Japan och faktiskt också i Mellanöstern. Det är ändå i den svenska huvudstaden de trivs bäst.

Opeth representerar det nya gardet inom den tänkande dödsmetallen. Eller, de är det nya gardet. Opeth har sedan de debuterade med Orchid 1995 ständigt utforskat nya marker, både för jakt och för etablering. Något som känns uttjatat när det gäller Stockholmskvintetten är deras ovanliga influenser. Jazz, singer/songwriter, 70-talsrock och psykedelia finns såklart med i deras dödskompott. Det vet alla. Det är det knappt någon idé att skriva om.

Skriver då hellre om hur trevliga och fina Opethkillarna är. Mikael Åkerfeldt är Sveriges roligaste, konstigaste och mest sympatiske mellansnackare. Opeth spelar alltid extranummer. Ofta flera. De tackar alltid publiken noggrant och hjärtligt, man ser på deras skimrande ansikten att de verkligen trivs med att stå på scen och hamra och smattra fram sina genialiska 10-minutersepos. De tar gärna en öl med sina fans och ställer alltid upp på intervjuer. De porträtteras ofta i svensk tv eftersom de anses vara ett rumsrent hårdrocksband. De är sköna lirare helt enkelt.

Det uppskattar jag. Men de skulle gärna få vara hur otrevliga och dryga som helst. Har man komponerat och spelat in rökare som When, The Moor, Demon of the Fall, April Ethereal, Reverie/Harlequin Forest, Master's Apprentices, Wreath, Face of Melinda, A Fair Judgement och White Cluster kan man faktiskt bete sig nästan hur man vill och ändå få min oavkortade kärlek och tillbedjan. Faktiskt.

Bästa skiva: My Arms, Your Hearse (fast det varierar)
Bästa låt: The Moor (fast det varierar)