this never happened

Jag har för mig att jag var mitt uppe i ett förälskelserus när jag upptäckte Maia Hirasawas sololåtar. Jag har för mig att det var min dåvarande flickvän som introducerade denna halvjapanska siren för mig. Jag har för mig att Maias debutskiva Though, I'm Just Me var en av de skivor som snurrade oftast i skivspelaren den underbara sommaren.

Nu är det där förbi, förstört, förgjort och förhoppningsvis snart glömt. Allt utom Maia.

Ingen kan på samma busenkla sätt låta både klämkäck, änglalik, spröd och rivig som Maia Hirasawa. Hennes enkla kompositioner och kärleksfullt ihopsnickrade texter är omöjliga att värja sig från. Man får intrycket av att Maia inte vill att hennes uppenbara musikaliska begåvning ska lysa igenom. Men det gör den, med råge. Känslan är lite pappas-duktiga-musikskoleflicka-vill-göra-enkel-smittsam-pop-på-sitt-eget-sätt men det är omöjligt att inte upptäcka hennes bakomliggande briljans. Och det är inte av ondo.

Vidare, att hon är vacker som en vestal är inte heller något minus.

Bästa skiva: Though, I'm Just Me
Bästa låt: Still June