this never happened

Jag brukar alltid vara lite sen med indiehypes. Fleet Foxes började jag inte lyssna på förrns deras självbetitlade debutskiva redan hyllats unisont i creddpressen i ett halvår. Så här i efterhand spelar det inte någon som helst roll. Fleet Foxes är tidlösa.

Ni som trodde att stämsång varit ute sen Beach Boys tramsade sig igenom abstinenstexter, tänk om. Ni som trodde att band från den amerikanska landsbygden nödvändigtvis blev Stephen King-rockare som Slipknot, tänk om. Ni som trodde att låtar om djur och broderskärlek inte hörde hemma i en peppig playlist, tänk om.

Fleet Foxes wowade mig direkt, deras Arvikaspelning i sommar var magnifik, deras första EP är lika briljant som fullängdaren, och de ser så otrendiga ut att man blir alldeles varm inombords. Eller, de ser otrendiga ut precis på gränsen till det trendiga. Men de kliver inte över gränsen. Den skiter de i.

Bästa skiva: Fleet Foxes
Bästa låt: Blue Ridge Mountains