this never happened

Jag upptäckte Kyuss någon gång på gymnasiet under min mest fanatiska dödsmetallperiod. Jag sökte mig då mer och mer åt det brutala hållet, började lyssna på black och grind och tyckte att blastbeats och growlsång var det tyngsta som fanns, tillsammans med riffet i The Sabbath Stones.

Det tyngsta var inte blastbeats och growlsång, märkte jag. Det tyngsta var Kyuss.

Deras syratrippade ökenblues fångade mig direkt. Gitarrerna surrade apokalyptiskt, John Garcia stönade fram texter om att han ville ha "some pussy, from a bad bitch, on a big bike-yeaaaah". Under monsterdisten fanns det ett sådant enormt sväng att det bokstavligt talat inte gick att sitta stilla. Jag satt i datorskrubben i föräldrahemmet på Kottlavägen och gungade med dreadlocksen, som i trans.

Efter ett par år i oförklarlig glömska började jag i fjol lyssna på Kyuss igen. Skonsam bakfyllerock, svängig förfestrock, knarkad efterfestrock. Kyuss är allt.

Bästa skiva: ...And the Circus Leaves Town
Bästa låt: Spaceship Landing