this never happened

Min syster tycker att jag bara rekommenderar skivor med fula omslag. Dags för ett snyggt, då!

Att Stockholmsbandet Opeth är en av mina absoluta favoritgrupper torde inte vara någon överraskning för någon som känner mig. Men vilken Opeth-skiva tycker jag är bäst?

Det går inte att svara på. Alla är bra. Möjligtvis är superlugna Damnation lite svagare än de tyngre skivorna, och prodden på Orchid är inte jättesmickrande. Men ändå. Alla är verkligen jättebra. Så jag rekommenderar en på random. Dessutom är jag trött och måste sova.

Still Life från 1999 är en temaplatta. Det handlar om någon nunna, typ. Ung nunna. Som blir kär i någon kille, och killen förföljs av något knäppt religiöst brödraskap. Han blir typ mörchad av dem. Man följer inte med så jättenoga i texterna, som ni kanske märker. I bland är det, tro det eller ej, till och med svårt att höra vad Mikael Åkerfeldt grymtar fram.

Nå. Första låten The Moor börjar med ett långt, suggestivt intro. Lite snajdigt akustiskt gitarrplock följer, och sen exploderar ljudbilden i ett krossar-riff som låter som tio Tony Iommi samtidigt. Snart följer ett avgrundsvrål som backas av ett annat avgrundsvrål. Det är magiskt. Sen börjar skivan. Heja!

Mitt bland klassiska Opeth-rökare passar lugna Benighted och Face of Melinda perfekt in i den dödsmetallresa som är Still Life. Avslutande White Cluster är ett tiominutersmonster som på ett rockigt sätt knyter ihop hela historien. Det har funnits temaplattor med mer genomarbetade teman och smartare historier, men ingen med samma chutzpah som Still Life.

Lyssna på den remastrade versionen från 2008!

Stay death! <3