this never happened

Vi fuskar lite här igen på this never happened och ägnar dödsmetalltisdagen åt ett band som inte direkt lirar döds.

Meshuggah är från Umeå (många svåra svenska band verkar komma därifrån, typ Cult of Luna och Khoma) och spelar ruskigt progressiv knasmetal. Ibland är det mathcorigt åt Dillinger Escape Plan-hållet, ibland låter det nythrash, typ The Haunted, men oftast är det bara riktigt riktigt skruvat. Meshuggah helt enkelt, bandnamnet betyder 'galen' på jiddisch.

I är en 21 minuter lång enlåts-EP som kom ut 2004. Den börjar rakt av med massa massa mörch. Flummiga tremoloaktiga knasriff och loopat trumsmatter. Ja just det, loopat. Trumdemonen Tomas Haake orkade visst inte spela in trummorna till I så han programmerade dem i stället. Inte för att man hör någon skillnad, karln är ju en maskin i vanliga fall också. Imponerande, i vilket fall som helst. Jag kan inte så mycket om trumprogrammering men trummorna på I sitter smärtfritt någonstans mellan revbenen, hjärtat och magsäcken.

Efter en evighet av mörchintro skriker Jens Kidman rakt ut och tempot dubblas plötsligt i några sekunder. Det är helt magiskt. Sen börjar låten. Typ. Skivan. Eller vad man ska säga. Fint är det i alla fall, 21 minuter i sträck!

I är kanske inte Meshuggahs bästa platta (senaste alstret ObZen trevar efter den platsen i undertecknads bok, måste lyssna lite till bara), men nog den knasigaste och på något sätt den mest typiska.

Tyvärr finns inte I på Spotify, prova Chaosphere i stället, det är en bra platta att börja med.

Stay death! <3