this never happened

Det är tisdag, och då vet ni vad som gäller på bloggen! Dubbeltramp, tremoloriff, blastbeats och Corpsegrinder-gröt. Det är dödsmetalltisdag igen!

I dag hajpar vi en trio från Uppsala, denna pärla på den uppländska (duh) slätten. Defleshed gillar att sjunga om kött, människokött alltså. På roliga sätt, och inte lika äckligt som Cannibal Corpse. Men framförallt gillar de att smaska fram grym punkig döds i 190 blås. Reclaim the Beat från 2004 är gruppens bästa platta (även om det putslustiga albumnamnet inte kommer i närheten av den fantastiska titeln Abrah Kadavrah från 1996).

Nå. Reclaim the Beat börjar i högsta fart med käftsmällen Stripped to the Bone. Det känns som att trumgeneral Matte Modin aldrig släpper Lock Up-greppet på hela plattan, karlns handleder måste ju vara tjocka som redwoodstammar. Gustaf Jorde låter lite som ett får när han bräker fram sina absurda texter, ett dödsmetallfår! Det är underbart.

Skivan är jämn rakt igenom, möjligtvis med en liten topp runt spår 7-9, Reclaim the Beat, Red Hot, och May the Flesh Be With You.

Ja, Red Hot, ni läste rätt. Defleshed drar av en cover på Mötley Crües vidunderligt orockiga skräplåt. Och SOM de gör det. Först ett infejdat trumintro med lite skönt smatter, sen gormar Jorde "ALL RIGHT" och börjar mörcha på basen. Till sist kommer Lars Löfvén in och spelar brallan av Nikki Sixx, eller vem fan det nu var som lirade gura i Mötley. Glamfarbröderna lär vända på sig i sina gravar. Eller vänta, är de döda än? Hm. Skit samma.

Låt era trumhinnor bli blästrade av Reclaim the Beat, och gör det snarast! Jag hade nästan glömt bort den här skivan, en 00-talsklassiker som måste få leva vidare. Tyvärr upplöstes bandet (tror det var 2005) men minnet och mörchet lever kvar.

Stay death!