dödsmetalltisdag! (6)
Som utlovat, en dubbel DMT! Med tema USA!
Förra veckan fick ni en liten sneak peak på denna veckas första album. Det handlar så klart om Deaths klassiker Symbolic från 1995.
Geniet Chuck Shuldiners smakfullt namngivna grupp kom ut med sin debutplatta Scream Bloody Gore redan 1987, en skiva som tillsammans med Possesseds Seven Churches ofta anses vara bland de absolut första death metal-släppen. På debutskivan och uppföljande Leprosy lirade Shuldiner och gänget ganska punkigt producerad proto-brutaldöds, med goretexter (hahaha GoreTex!) och lite thrashiga riff. Åtta år senare hade rätt mycket förändrats. Texterna handlade nu i stället om filosofi och privatmoral. Ljudbilden var klarare. Riffen cleanare. Man hade också rekryterat trumvirtuosen Gene Hoglan, som tidigare hade thrashat loss i Dark Angel långt under sin kompetens.
Men någonting mer måste ha hänt. Death hade varit ett riktigt bra, och framförallt stilbildande dödsband. Men Symbolic, alltså...
Symbolic är en hundraprocentigt himmelsk skiva. Shuldiner knåpar fram snärtigare riff än alla 80-talsgitarrister sammanlagt någonsin lyckats med. Hoglan dubbeltrampar, pruttar fram gudalika fills och finlirar med cymbalerna som om han vore en frijazztrummis. Solon klättrar upp och ner över melodiskalorna, Shuldiner grymtar grymt, tidssignaturerna och temposkiftena gör Rush gröna av avund och refrängerna i 1,000 Eyes och Crystal Mountain framkallar kårar kallare än chokladglass. (Särskilt 1,000 Eyes borde finnas med på samtliga låtskrivarkurser, refrängen består i princip bara av fyra-fem toner, massa trummor, och ett eko av Shuldiners röst. BRILJANT!)
Den perfekta blandningen av melodi, teknik, sväng och brutalitet hittar du inte hos något dreadlockat fyllo från Göteborg som kraxar fram ordvitsar om att må dåligt och hitta sig själv. Du hittar den på Symbolic. Den alldeles för tidigt bortgångne Chuck Shuldiner, må han vila i frid, toppade sig själv och alla förväntningar. Herre-JÄVLAR, typ.
Dagens andra skiva är Covenant med ett annat legendariskt band, Morbid Angel från Florida.
David Vincent och hans polare i den morbida ängeln var inga idioter. Däremot kan man tänka sig att de inte hade så höga tankar om sina fans intelligens. De har nämligen namngivit sina skivor i bokstavsordning! Altars of Madness följdes av Blessed are the Sick, sen kom nämnda Covenant, som följdes av Domination. Liveskivan Entangled in Chaos följdes av Formulas Fatal to the Flesh, sen kom Gateways to Annihilation och sydstatarnas senaste platta heter Heretic. Lätt va?
Nå, Covenant kom ut i juni 1993 och Morbid Angel blev det första dödsmetallband som fick relativt mycket speltid på dåvarande musikkanalen Music Television, MTV. Lite lustigt, att se hårbollen Trey Azagthoth stå och gnida fram djävulska skrikriff bredvid Paris Hilton och Travis "taktkänsla" Barker i någon nutida MTV-såpa känns inte så realistiskt.
Morbid Angel är, precis som Death, ett band som var bland de första att lira döds. 1989 kom Altars of Madness ut (nu vet ni att det var debutskivan eftersom den börjar på A!), och den anses generellt vara gruppens bästa. Undertecknad håller inte med, det är först på Covenant som låtskriveriet utvecklats ordentligt på ett progressivt sätt som jag som bekant gillar. Det går lite långsammare, men är rejält mycket svängigare. Pain Divine, MTV-hitten God of Emptiness men kanske framförallt The Lion's Den är låtar som står ut som extra välgjorda, diaboliska och njutbara.
Hm, nu läser jag på Wikipedia att Covenant är den dödsmetallskiva som sålt bäst i USA någonsin. Intressant, och välförtjänt! Nästa skiva sägs vara färdig och lär dyka upp under 2010. Okej, en titel på I alltså... ni kan börja spåna!
Stay death! <3
Förra veckan fick ni en liten sneak peak på denna veckas första album. Det handlar så klart om Deaths klassiker Symbolic från 1995.
Geniet Chuck Shuldiners smakfullt namngivna grupp kom ut med sin debutplatta Scream Bloody Gore redan 1987, en skiva som tillsammans med Possesseds Seven Churches ofta anses vara bland de absolut första death metal-släppen. På debutskivan och uppföljande Leprosy lirade Shuldiner och gänget ganska punkigt producerad proto-brutaldöds, med goretexter (hahaha GoreTex!) och lite thrashiga riff. Åtta år senare hade rätt mycket förändrats. Texterna handlade nu i stället om filosofi och privatmoral. Ljudbilden var klarare. Riffen cleanare. Man hade också rekryterat trumvirtuosen Gene Hoglan, som tidigare hade thrashat loss i Dark Angel långt under sin kompetens.
Men någonting mer måste ha hänt. Death hade varit ett riktigt bra, och framförallt stilbildande dödsband. Men Symbolic, alltså...
Symbolic är en hundraprocentigt himmelsk skiva. Shuldiner knåpar fram snärtigare riff än alla 80-talsgitarrister sammanlagt någonsin lyckats med. Hoglan dubbeltrampar, pruttar fram gudalika fills och finlirar med cymbalerna som om han vore en frijazztrummis. Solon klättrar upp och ner över melodiskalorna, Shuldiner grymtar grymt, tidssignaturerna och temposkiftena gör Rush gröna av avund och refrängerna i 1,000 Eyes och Crystal Mountain framkallar kårar kallare än chokladglass. (Särskilt 1,000 Eyes borde finnas med på samtliga låtskrivarkurser, refrängen består i princip bara av fyra-fem toner, massa trummor, och ett eko av Shuldiners röst. BRILJANT!)
Den perfekta blandningen av melodi, teknik, sväng och brutalitet hittar du inte hos något dreadlockat fyllo från Göteborg som kraxar fram ordvitsar om att må dåligt och hitta sig själv. Du hittar den på Symbolic. Den alldeles för tidigt bortgångne Chuck Shuldiner, må han vila i frid, toppade sig själv och alla förväntningar. Herre-JÄVLAR, typ.
Dagens andra skiva är Covenant med ett annat legendariskt band, Morbid Angel från Florida.
David Vincent och hans polare i den morbida ängeln var inga idioter. Däremot kan man tänka sig att de inte hade så höga tankar om sina fans intelligens. De har nämligen namngivit sina skivor i bokstavsordning! Altars of Madness följdes av Blessed are the Sick, sen kom nämnda Covenant, som följdes av Domination. Liveskivan Entangled in Chaos följdes av Formulas Fatal to the Flesh, sen kom Gateways to Annihilation och sydstatarnas senaste platta heter Heretic. Lätt va?
Nå, Covenant kom ut i juni 1993 och Morbid Angel blev det första dödsmetallband som fick relativt mycket speltid på dåvarande musikkanalen Music Television, MTV. Lite lustigt, att se hårbollen Trey Azagthoth stå och gnida fram djävulska skrikriff bredvid Paris Hilton och Travis "taktkänsla" Barker i någon nutida MTV-såpa känns inte så realistiskt.
Morbid Angel är, precis som Death, ett band som var bland de första att lira döds. 1989 kom Altars of Madness ut (nu vet ni att det var debutskivan eftersom den börjar på A!), och den anses generellt vara gruppens bästa. Undertecknad håller inte med, det är först på Covenant som låtskriveriet utvecklats ordentligt på ett progressivt sätt som jag som bekant gillar. Det går lite långsammare, men är rejält mycket svängigare. Pain Divine, MTV-hitten God of Emptiness men kanske framförallt The Lion's Den är låtar som står ut som extra välgjorda, diaboliska och njutbara.
Hm, nu läser jag på Wikipedia att Covenant är den dödsmetallskiva som sålt bäst i USA någonsin. Intressant, och välförtjänt! Nästa skiva sägs vara färdig och lär dyka upp under 2010. Okej, en titel på I alltså... ni kan börja spåna!
Stay death! <3
Kommentarer
Trackback
