this never happened

De-Loused in the Comatorium ÄR 00-talet för mig. Det borde vara likadant för dig. Och dig.

Allting på De-Loused är genialt. Melodierna, riffen, beatsen, jammen, sången, basen, blåset, percussionmörchet, keyboarden, texterna, artworket, sångtitlarna, kompositionen, arrangemangen, detaljerna, helheten, det generella och det specifika. Son et Lumiere. Inertiatic ESP. Roulette Dares (The Haunt of). Tira me a las arañas. Drunkship of Lanterns. Eriatarka. Cicatriz ESP. This Apparatus Must Be Unearthed. Televators. Take the Veil Cerpin Taxt.

The Mars Volta kan göra vad de vill efter en sådan debutskiva. Det gör de också. Man måste inte gilla deras senare alster. Jag har tur som gör det. Att ogilla De-Loused är däremot fysiskt omöjligt. Det måste det vara. Måste! Gott nytt år!

I går kom vi till Baba Sonics årsavslutning en kvart innan det öppnade. Vi kom ändå inte in. Man kan dra två slutsatser av det:

1. Baba Sonic är jävligt populärt
2. Det finns för få dylika ställen i stan

Nå, vi hade skoj ändå.

Nu är ju snart 00-talets tio bästa plattor presenterade allihop! Det var inte jättelätt att sätta ihop listan, och jag känner att jag måste ge några bubblare hedersomnämnanden. Tio skivor från 00-talet som nästan kom med på listan. Här är de!

• Muse - Origin of Symmetry
• The Haunted - The Haunted Made Me Do It
• Eminem - The Marshall Mathers LP
• Queens of the Stone Age - Songs for the Deaf
• Hello Saferide - More Modern Short Stories From Hello Saferide
• Slipknot - Iowa
• The Strokes - First Impressions of Earth
• Immortal Technique - Revolutionary Vol. 2
• Stefan Sundström - Hjärtats Melodi
• Esbjörn Svensson Trio - Seven Days of Falling

Alla låtar handlar om krig och vikingar. De fem bistra herrarna i Amon Amarth har bestämt sig för vilket deras huvudintresse är, och det är vikingatiden. Jag har ingen aning om det spelar någon roll, jag vet inte om de lika gärna kunde sjungit om space rangers eller fruktsallad. Det går inte att förutse hur det hade låtit. Något som däremot går att konstatera är att With Oden On Our Side innehåller de vackraste, mest tårvrängande och rysningsframkallande melodierna - kanske någonsin. På sin sjätte fullängdare mörchar dessutom Tumbabandet fram dessa melodier med ett sataniskt driv och med ett sinne för groove som är unikt inom den extrema hårdrocken. Johan Hegg grymtar lika fantastiskt som vanligt och om man sluter ögonen under magnifika Runes to my Memory kan man se honom framför sig, där han ligger lerig och blodig på ett slagfält någonstans och framför sina sista önskningar. I Prediction of Warfare får vi följa med på plundringståg till Irland och käftsmällen Asator är en programförklaring för åskguden Tor. Vikingapekoral, kan man kalla det det?

Amon Amarth må ha det jävligt svårt med självdistansen men det måste man ha överseende med. Låt dem tro att de har Oden på sin sida om det får dem att skänka världen sådan här gnistrande musik.

När man är full och kommer hem ensam känner man sig lätt misslyckad.

Det gör jag nu. Fast bara lite. Jag och Frida Hyvönen och Those Dancing Days-Linnea, vi klara det här. Puss!

En spark i skrevet. En dansk skalle. En pistolskott i tinningen. Helvete. Tidernas grindcorealbum.

Det går jävligt fort. Det är jävligt svängigt. Mieszko är jävligt arg. Ingen pardon. What so ever. Hundraprocentigt hänsynslösa punkattacker sprutas ut ur högtalarna med läskig precision. Kungarna av Örebro ståtar på sin tredje fullängdare med världshistoriens tre bästa grindcorelåtar: höghastighetsmonstret Scoop, närmast bluesgrooviga Relics och skitarga Just Another Hog där de samplat Lukas Moodyssons kultrulle Tillsammans. Resten av låtarna håller också absolut absolut toppklass.

Jag har skrivit om Nasum förut, och om frontmannen Mieszko Talarczyks tragiska bortgång som ledde till att bandet upplöstes. Jag ska försöka att inte sörja så mycket, utan istället uppskatta denna gudagåva, Helvete.

Dagens låt: KYUSS - HURRICANE

Tuffaste basgångarna sen Cliff Burton.

Blackwater Park är ett dödsmetallalbum. Låt oss börja så. Nu kan ingen påstå att jag far med osanning.

Blackwater Park är döpt efter ett okänt tyskt proggrockband från 70-talet. Precis sådan musik som Opeths maestro och mastermind, Mikael "Gullebjörnen" Åkerfeldt gillar. På sina fyra tidigare alster hade bandet stått för produktionen själva (ibland tillsammans med Fredrik Nordström), nu kom Opeth-fantasten och Porcupine Tree-frontmannen Steven Wilson in och tog över. Resultatet: Stockholmsbandets kanske tajtaste och mest sammanhängande skiva. Alla låtar på skivan är svinbra. Slutlåten, Blackwater Park, är enorm. Skrämmande och lugnande på samma gång.

Precis som vanligt finns influenser från gammal proggrock, jazz, arabisk musik och klassiska mästerverk. Det känns onödigt att tjata om. Det är döds det handlar om. Blackwater Park är som en dinosaurie i ett rymdskepp, fast och tungt förankrad i dåtiden men på vild och snabb färd framåt i tiden snabbare än någon annan.

Vaknade för ett par timmar sedan, satte på The Boys and Girls' Guide to Getting Down.

En jädra bra film. Man blir sugen på kokain och vodka. Så nu är jag taggad för söndagens förlustelser!

Eller något.

Eh. Mastodon, fyra killar från Atlanta, slog igenom med Leviathan. En skiva helt baserad på Herman Melvilles klassiker Moby Dick. Det är lagom stört. Deras senaste skiva Crack the Skye handlar om astralresor, Rasputin och tsarer. 2006-släppet Blood Mountain tar ändå priset. Ett konceptalbum om ett berg där det bor enögda snömän och vargar, och där huvudkaraktären (som letar efter en kristalskalle får vi veta i skivans andra låt Crystal Skull) äter av sitt eget kött efter att ha blivit galen av någon snöhäxa (eller liknande).

Fantastiskt!

Nu är det i och för sig inte texterna som är Blood Mountains styrka, utan musiken. Skäggmupparna från Georgia är vår tids Metallica, nu när Metallica inte är det längre. Briljanta gitarrdueller, harmonier, blästrande trumspel från Brann Dailor, polyrytmik och refränger sända från metal-gudarna. Vansinniga Bladecatcher parar Meshuggah-galenskaper med Yes-progg och klassiskt rockgroove. Himmelska Sleeping Giant lånar av Isis och Neurosis, och Capillarian Crest har fler taktbyten än en hel Dillinger Escape Plan-spelning. Minimalism, far åt skogen. Här fläskas det på, och ingen beståndsdel är överflödig.

På decenniets femte bästa platta visar Mastodon att Less inte alls är More. More är More!

Övningskörde idag för första gången på fem år. Det gick förvånansvärt bra. Målet är körkort inom ett år, men innan sommaren vore ännu bättre. Heja.

Såg precis Sagan om konungens återkomst.

Att Aragorn (Viggo Mortensen) är fetsnygg visste jag redan men jag hade glömt hur het Arwen (Liv Tyler) var. Den här kyssen skulle jag inte banga på att delta i, som tredje part eller stand-in för någon av de unga tu.

Bah, jag har tråkigt. God natt!

Kom hem från Strängnäs och julfirandet för några timmar sedan. Mina fina kusiner och andra släktingar var det bästa. Maten var grym också. Årets två nya favoriter: grönkål och nubbesallad.

Drack glögg, lekte lekar. Sånt.

Nu är jag hemma och blir nog hemma själv i kväll. Alla ska ut. Alla i hela Sverige ska ut. Det kommer bli skittrångt och hetsigt. Jag är trött och har inte råd, satsar på babapåonsdag på tisdag istället. Lyssnar på Municipal Waste nu. Faktiskt på låten Beer Pressure som handlar om att bli övertalad att dricka öl när man inte borde. Jag står emot! Puss!

Ett år efter at At the Drive-In släppt Relationship of Command splittrades bandet. "Infinite hiatus." Tråkigt. Men kanske oundvikligt. En sådan här urladdning är inte lätt att toppa.

Skivan inleds med ursinniga Arcarsenal, där Cedric Bixler-Zavala sätter ribban för hur en punksångare på 00-talet ska låta. Vidare, över anthemet One Armed Scissor, dystra Invalid Litter Dept. (som avslutas med det ballaste ångestskriket i musikhistorien) och Iggy Pop-gästade Rolodex Propaganda skruvas aldrig ambitionen ner. Kalla det posthardcore, kalla det artpunk, kalla det vad du vill: Texaskvintetten hade gett sig satan på att starta det nya milleniet med samma milleniums ösigaste punkplatta. Det lyckades de med. Nu finns inte At the Drive-In längre. Vila i frid.. eller, vad säger jag? Vila i mörch!

PS. Kolla på liveklippen från Jools, särskilt det här som är helt sanslöst jävla skitbra.

God jul bloggen. Och dess läsare. Jag åker till Strängnäs snart för att hänga med mina fina kusiner.

Jag funderade länge på om Mews senaste skivan No More Stories... skulle få vara med på listan, men till slut valde jag denna platta i stället. Den har betytt mer för mig. De snälla danska pågarna i rymdpopbandet Mew gillar att prodda sina skivor superlänge och supernoga. Resultatet blir väldigt fint. Böljande ljudlandskap, högstadietexter om tjejer, symfonirocktendenser. Det finns ingen början eller slut på den här skivan. Alla låtar flyter ihop, från megarockiga Circuitry of the Wolf till avslutande eposet Louise Louisa (en ofta förbisedd pärla). Som att åka till månen, typ. På dansk engelska.

Jag har hyllat de här killarna på så många olika sätt att orden tryter. Jag får avsluta så här: ultradryga musikelitisterna på Pitchfork tycker att Mew liknar Queensrÿche. Det tycker de är töntigt. Jag gillar Queensrÿche. Heja Mew!

Haha, hur har jag missat det här?

Johan Croneman har recenserat "Paranormal Activity" på fyllan, sågar den rejält med en god portion humor och massa cynism. Det känns som något han skrivit klockan halv sex på morgonen med en mezzaluna i knät efter att ha misslyckats med att kvart-i-fem-ragga på Spyan. Fantastiskt!

Ska åka in och köpa de absolut sista julklapparna nu. Varför är jag så dum och åker in den 23:e? Jo, för jag ska åka in med Anton som alltid köper sina julklappar dagen före julafton. På julaftonsmorgon ska han ju äta frukost, så då kan han inte shoppa klappar.

Puss

Garanterat den mest obskyra och okända skivan av de tio bästa under 00-talet. In Battle var ett norrländskt black metal-band som på något sätt lyckades få demonproducenten Erik Rutan (Morbid Angel, Hate Eternal) att prodda deras 2004-släpp Welcome to the Battlefield. Snacka om lyckträff.

Rutans rutin ledde till en kristallklar ljudbild, vilket var det enda dessa killar behövde för att spotta ur sig en fullständigt makalös, felfri dödsmetallskiva. Här snackar vi millimeterprecision. För det mesta går det i 600 knyck, blastbeats och vansinniga tremoloriff blandas med hjärtskärande gitarrskrik och en John Sandin som måste ha käkat taggtråd och glasbitar i flera år för att kunna få till en så hänsynslös röst. Nisse "Dominator" Fjellström på trumpallen är mer träffsäker än Tomas Haakes trummaskin var på Meshuggahs EP I och inget spår saknar catchiga melodier. Med tanke på bandets tidigare släpp som varit mediokra är Welcome to the Battlefield 2000-talets största musikaliska skräll, och den har en given plats på min topp tio.

Sångerskan i Paramore sa precis till mig i en Spotify-reklam att jag suger.

DET ÄR SÅ KUL, FÖR DET ÄR JU PRECIS TVÄRT OM!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Inleder med en bomb, denna skiva är den nyaste av mina topp-tio-skivor från 00-talet. Inga skivor från i år alltså! Intressant!

Fleet Foxes kommer från Seattle. De har skägg. De har flanellskjortor. De gillar stämsång och country, snällpop och harmonier. Sjunger om bröder och djur och natur och sånt. Allt det här vet alla redan. Har man någon som helst koll på modern populärkultur har man omöjligt kunnat undgå fjolårets mest hajpade hajp (räknar inte pajasbandet Glasvegas). Att det ligger fett med sanning i hajpen kanske inte alla vet. För det gör det.

Fleet Foxes är en fenomenal platta. Gullig, spröd, men ändå stadig. Jordnära är ett ord jag inte riktigt gillar men för att beskriva de fem skogshuggargossarnas debutalbum passar det fint. Ja, precis, det är en debut! Jag hoppas innerligt att de håller ihop och fortsätter mörcha megavacker musik, och för en gångs skull (enda gången på den här listan i alla fall) har jag världens samlade rockjournalister med mig. Puss på er.

Annika Norlin är en av mina favoriter. Konstigt nog har jag inte riktigt fastnat för dundervackra Arjeplog från senaste Hello Saferide-plattan förrns idag! Lyssna! Passar perfekt i snöiga depptider.

I Am The Black Wizards med Emperor. 1994.

Vi var människor från början med Makthaverskan. 2009.

15 år senare lever det norska black metal-arvet kvar hos hippa svenska postpunkare. Skitskoj, tycker undertecknad!

Det är alltså 00-talets bästa plattor jag listar nu.

En som nästan kom in på listan är Origin of Symmetry med Muse. Sympatilyssnar på den nu innan jag ska lägga mig. I morgon ska jag knyta ihop lite pluggtrådar och sen är det jullov!

(åh, förresten, igår var det Bombardier. det var megakul. det var mycket kärlek i luften. verkar som att alla utom jag fick till det. nåja, jag fick dansa YMCA-dansen i alla fall.)

Tre australiensare släppte år 2005 det kaxigaste debutalbumet sen Rage Against the Machines självbetitlade furie från nittiotalets början. Wolfmother med krulltotten Andrew Stockdale i täten river igång första spåret Dimension med ett "woaaahh!" Sedan följer tretton 70-talsnostalgiska men ändå moderna rockmonster. Från episka Mind's Eye till sludgiga Colossal, från mästerverket Joker and the thief till den lite halvt uttjatade käftsmällen Woman. Jethro Tull, Led Zeppelin och Jimi Hendrix skulle vara stolta. Arvet är inte bara upplockat, det är utvecklat.

I går var vi på VICE-fest. Det var inte så kul. Det var gratis öl. Det var det roliga.

I kväll är det Bombardier. Det ska bli roligare.

Jag kommer dra igång en följetong till i bloggen, nämligen den DEFINITIVA TOPP-10 listan. 00-talets bästa album. Några kommer ni känna igen från min last.fm-följetong, några är nya. All right! Puss!

Jag brukar HATA att åka 203:an på dagen. Då åker det nämligen bara pensionärer med 203:an. Arga, äckliga, dryga, rasistiska, puckade pensionärer.

Repliken "det var bättre förr" i en eller annan form hörs MINST två gånger per resa med 203:an.

Varför åker jag då 203:an? Jo, om jag ska till Lidingö Centrum måste jag ta den. Varför åker jag till Lidingö Centrum? Jo, Stadsbiblioteket och Systembolaget ligger där. Även om jag gillar både böcker och Kung skyr jag varje 203-resa som en Paradise Hotel-deltagare skyr integritet.

Men!

Vad sjutton hände idag?

Jag var plötsligt mitt trevligaste! Jag reste mig tre (3) gånger för skruttiga gamlingar som inte fick någon sittplats. Jag firade av glimrande leenden mot tanter som noterade att jag rest mig och sagt typ "vad snällt, nu för tiden är det aldrig någon ungdom som reser sig för de äldre, bla bla bla".

Jag gillar ju inte ens pensionärer! Särskilt inte de på 203:an. Jag har blivit knäpp.

Så här gör Matilda så då gör jag också så. Klicka för månadens bästa playlist.



Här blandas death metal-covers med radiosoul, modern svensk postpunk med hiphop, grindcore med folkindie. Heja heja.

Har precis varit mitt kortaste på Baba Sonic. Någon timme bara. En stöl. Sen åkte jag hem. Nu lyssnar jag på Amy Diamond och ska lägga mig, ska ju upp om sex timmar. Puss!

Vet att det inte är helt pk men jag tycker det är svinskoj när Immortal Technique rappar:

But I refused the offer, 'cuz God sent me to strike
With skills unused like fallopian tubes on a dyke

Jag kommer hamna i helvetet. Puss!

The Cause of Death

Jag är lite superkär i den här tjejen i smyg. Those Dancing Days-Linnea.

Och den här låten är ju asfet, lyssna på pukmörchet i introt bara. Ja, i hela låten. Så här feta beats hittar ni inte hos många andra tweeband, det kan undertecknad garantera. GRAWR.

Har så mycket att göra den här veckan. Roliga men krångliga och krävande grejer. Det värsta är att jag gör det mesta hemifrån. Blir lite väl långa pauser när jag driftar iväg på internet eller sätter mig och xboxar i en halvtimme. Inte okej. Nu har jag gått upp tidigt för att få ruljans på det här. Hoppas det funkar.

Har lite ont om tid att blogga idag så ni får en liten present.

Stefan Sundströms elva bästa låtar! Lyssna särskilt på Onda Barn.

Puss!

HA-HA! Gå och självdö.

Indiecember. Matilda har lovat att blogga om jullåtar men är lite seg så jag flikar in ett par.

Samlingsskivan Oh no... It's Christmas! finns inte på Spotify men innehåller riktiga julpoppärlor från flera av Sveriges främsta indieluggar. Laakso, Maia Hirasawa och Suburban Kids with Biblical Names bidrar med egna juldängor och Annika "Hello Saferide" Norlin hanterar uppbrottsilska med den fantastiska refrängen "and as for present, you fuck, I had an iPod nano with your name written on it" i iPod Christmas.

Den finaste låten på skivan är dock makarna Firefox AK och Tiger Lous gemensamma insats.

Lyssna på Christmas Eve!

Phew.

I fredags gick det vilt till. Först var jag i Solna och drack glögg och öl. Sen var jag på Debaser i några timmar (de spelade Don't Stop Believin') och sen var vi hos Rumpan på den roligaste efterfest jag varit på på hur länge som helst. Alla var mer eller mindre nakna, en filmkamera åkte runt och hetsade, vi gick till en nattöppen grill klockan sex och till slut somnade jag på min armbåge klockan halv åtta.

I går lördag var jag slut. Kvällen spenderades på Klubb Saga. De kunde haft lite bättre bokningar, tyvärr. Jag somnade.

I dag har jag tittat på South Park och Eddie Izzard. Så.

Fan vilket trist inlägg. Puss!

Det finns en anledning att Local Natives anses vara det nya Fleet Foxes/Grizzly Bear. Lyssna på Sun Hands till exempel. Det är vackert.

Time Magazine har släppt en massa roliga årsbästalistor.

Bland annat har de listat årets tio mest t-shirtpassande slogans. Kanye Wests "I'ma let you finish" till Taylor Swift på MTV Music Awards tar hem förstaplatsen.

Förstaplatsen på Times lista över årets bästa skivor tas av Brad Paisley. Vem är Brad Paisley? Han håller tydligen på med country. Desto roligare att Mastodons magnum opus Crack the Skye (som jag hajpat flera gånger här i bloggen) norpar tredjeplatsen mitt bland r'n'b-sångare, countrytuggande rednecks, Grizzly Bear och Lady Gaga.

Det finns skitmånga listor att läsa, så gör det här!

ÅRETS NYA BAND. http://www.myspace.com/umamiexperience

Var på Handelshögskolan halva dagen idag.

Jag trodde att livsstilen brat var utrotad. Bortglömd någonstans samtidigt som Brolin och Alban lämnade över Spy Bar till klädkåta 18-åringar med modellansikten och smak för bloggelectro.

Scoopet: bratsen är inte utrotade, de har helt enkelt börjat på Handels! Där myllrar de fram i de obehagligt trånga korridorerna till tonerna av Ibizahouse (de spelade någon afterskipartylåt nere på kåren när vi kom men jag kommer inte ihåg vilken det var).

Jag kräktes lite i munnen.

Hur har jag kunnat missa det här?

Har tidigare klagat i bloggen på att mina gamla favoriter Arch Enemy börjat skriva sämre låtar sedan de bytte ut monotone sångaren Johan Liiva mot Angela Gossow, en tysk brud i läderbrallor som låter som en blandning av Beelzebub, Mikael Stanne och en traktor. Alltså helt fantastisk.

Nu har de släppt en skiva med bara nyinspelningar av gamla klassiska låtar från sina tre första skivor!

Missa inte det här, för fan. The Root of All Evil. Puss!

Dagens låt: THE DILLINGER ESCAPE PLAN - COME TO DADDY (Aphex Twin cover)

Såg precis 5 minuter av femmans Ullared och tappade hoppet om den svenska folkstammen.

MEW - SHE CAME HOME FOR CHRISTMAS

God natt!

Fredag. Kung. Tunnelbana. Henriksdal. Mario Kart. Aqua. Tunnelbana. Finländare. Folkungagatan. Tunnelbana. Sjätte tunnan. Stöl. Tunnelbana. Efterfest hos Steens. Efterfest hos mig. Fyra på fel ledd. Doktor Kosmos. Lördag. Pizza. Jimi Hendrix. Tunnelbana. Telefonplan. Vända. Tunnelbana. Hornsgatan. Glögg. Blogg. Tunnelbana. Föl. Expedition Robinson Karibien. Tunnelbana. Ace. Miike Snow. Jet. Stöl. Pizza. Tunnelbana. Efterfest hos Revoliver. Föl. Townes van Zandt. Två på rätt ledd. Söndag. Top Gear. Hjorthagen. Adventsfika. Internetrutter. Nudlar. Korpfotbollsträning. Ont i benet och foten. Nu. Puss.

Halkade in på lite gamla dödsrunor över Chuck Shuldiner, Deaths legendariska gitarrist, sångare och bandledare. 2001 förlorade han kampen mot en sällsynt hjärntumör och hårdrocksvärlden förlorade en visionär. Det är inte bara något jag skriver. Shuldiner skapade helt nya genres, nya sätt att spela på. Han verkar dessutom ha varit en snäll kille som klarat sig undan drogproblematik och depressioner. Han gillade djur, vänskap och möten mellan människor. Han har också kallats "dödsmetallens bästa kock" för att han var så bra på att laga mat. Inte den stereotypiske metal-frontmannen, direkt. Men skriva och framföra låtar, det kunde han som ingen annan.

Lyssna på Crystal Mountain från paradplattan Symbolic, till exempel. Rysningar deluxe.

Stefan Sundström är en skön typ. Har alltid gillat hans låtar och framförallt hans finurliga, pundarwannabepoetiska låttexter. Sundström har precis släppt en ny skiva, Ingenting har hänt.

Titelspåret på skivan baseras på en historia min pappa berättade för trubaduren. Det är kul. Historien och låten är däremot inte roliga, utan hemska.

Lyssna här!

Simpel humor. Puss.

Känns ovärt att göra skoljobb (som jag då skjuter upp till i morgon) när man kan lira GTA:The Ballad of Gay Tony och springa runt och hoppa fallskärm och dansa discodans med discobrudar.

Det är tydligen indiecember nu. Känns okej.

Däremot behöver jag något snabbare och hårdare för att vakna till nu på morgonen. Så jag tjuvstartar nästa månad, grinduari.

Nasum - Shift. Vila i Frid.

Allting skenar. Jag har numera Facebook på XBOX. Galet.

Jag såg för övrigt helt knäpp och livrädd ut i tv-programmet vi spelade in igår. Det kändes bra under inspelningen. Otur.

Lyssnar på Scabdates. Där hör man Ikeys keyboardpsyk bättre än man gjorde igår på Cirkus. Det är härligt.