this never happened

Oj, det krävs lite sammanfattning för alla som vill hänga med i mitt väldigt intressanta liv.

I fredags var jag + posse på fest i Flemingsberg. Det var roligt så länge det varade, vi drog lite tidigt men folk var trötta och ville hem och jag ville inte riskera att tvingas åka hem själv från Flempan mitt i natten. Jag blev tjurig sen på vägen hem efter att ha varit aspepp när vi åkte den första nattbussen. Trist. Åkte hem själv och somnade i soffan.

I lördags mådde jag jättedåligt. Anton kom och piggade upp, pizza och tv-spel. Sen gick vi och såg Den Inbillade Sjuke på Sagateatern (superbra) och sen plockade jag upp Matilda och åkte på festa-utan-byxor-teaterefterfest i Hjorthagen. Sen punkrep hos Adrian till kvart över sju. En mycket, MYCKET lyckad kväll och natt. Precis vad jag behövde.

I dag måndag lirade The Mars Volta på Cirkus. Jag ska inte tråka ut den här bloggens läsare (som nu säkert är trötta på att jag tjatar om detta fantastiska band) så jag struntar i att i detalj redogöra för alla låtar och hur grymma de var. Säger bara kort att de plockat fram massa gamla låtar att lira igen (MIRANDA THAT GHOST JUST ISN'T HOLY ANYMORE för fan!), vilket ju är jätteskoj. De såg lite blasé ut men det får de vara för min del. VÄLDIGT nöjd.

Nu blir det lite GTA:The Lost and Damned och sen slagga ikapp. Puss!

Jag har fått ett nytt hatobjekt inom journalistiken. Han heter Bill Flanagan och jag har bara läst en av hans texter. Det räckte.

Nå, vi tar historien från början. Jag köpte en Situation Stockholm idag. Jag gör det ibland, tycker det är en schysst tidning. Det här numret ståtade med en exklusiv intervju med Bob Dylan! Karln ger ju aldrig intervjuer. Det här måste kollas in, tänkte jag, pröjsade fyrtio spänn och gick nöjd vidare mot tunnelbanan hem.

Slog upp Dylan-reportaget och såg att intervjun inte var gjord av en Situation Stockholm-medarbetare utan av en amerikansk journalist vid namn Bill Flanagan. Han hade fått den enda intervjun med Dylan inför dennes julskiva som släpps nu.

Började läsa intervjun. Kräktes i munnen.

Här har Flanagan fått en intervju med en av populärmusikhistoriens giganter. Hade John Lennon levat hade det ändå varit tveksamt om han hade överglänst denne Robert Zimmermann. Vad gör då Bill Flanagan? Knappt ett skit. Idioten har tagit med sig frågor om julen. Typ. Lyssnat en gång på skivan och skrivit ned lite stödord om låtarna. Suttit och stirrat ned i sitt block och knappt lyssnat på ett enda ord Dylan sagt. Inte fångat någon nyans, inte ställt några intressanta motfrågor. Det är en fråga-svar-intervju av absolut sämsta snitt.

Ett exempel:
Din familj är judisk - kände du dig som barn någonsin utestängd från förväntningarna på julen?
- Nej, inte det minsta.
Hur vill du att ett julbord ska se ut?
- Potatismos och sås, grillad kalkon, grönkål, rovor, biscuit dressing, majskaka, tranbärssås.
Har du fastnat och tillbringat julen i andra delar av världen och sett hur helgen firas där?

Och så vidare.

VAD I HELVETE HÅLLER HAN PÅ MED? VADÅ JULBORD? Tyckte inte Flanagan att Dylans korthuggna svar på den föregående frågan var intressant?

Sen försöker denne journalistklant typ pracka på Dylan sina musikpreferenser:
Sätter du gör "Winterland" på får mig att tänka på Gene Autry och Roy Rodgers som var sjungande cowboys i gamla filmer. Hade du som barn någon sjungande cowboy som favorit?
- Ja, Tex Ritter.
Gene och Roy då?

VAD FAN BRYR VI OSS OM GENE OCH ROY? HAN SA JU TEX RITTER! HÖRDE DU INTE DET? Hur kan man börja med att beskriva en känsla man får av en låt och sen fråga vilka sjungande kofösare Dylan gillade när han var LITEN?

Den bästa frågan, den enda där Dylan verkar tänka till och bjuda till lite, är den sista:
Vilken är den bästa julklapp du fått?

Annars är det skit, skit, skit rakt igenom.

Jag VET att Bob Dylan är hopplös att intervjua. Jag vet att han sällan bjuder på sig själv, han berättar hellre genom sin musik. Det ursäktar inte Flanagans beteende. En snabb googling visar att denne Flanagan ofta samtalar med musiker och artister och gett ut böcker med dessa samtal i. Hoppas de andra är bättre. Artikeln i Situation Stockholm är inte ett samtal. Det är en uttråkad Bob Dylan som pratar med en papperslapp.

Ridå.

I The Wire har alla coola gangsters Timberlandkängor.

Just saying.

Kom precis hem från Mosebacke. Min superduktiga kusin Matilda sjöng med sina två band. Feliz och A Casa Toca. Ja, Matilda gillar Brasilien. Det var sambagung och latin-pop. Med mera. Under A Casa Tocas sista extranummer kom en sambaorkester upp på scenen. Jag räknade till hela 13 pers på den lilla scenen (att den heter Stora Scenen säger inte så mycket om Stora Scenen, utan mer om den jämförbart mindre Lilla Scenen). Det blev ett jädra drag.

Förresten, jag åt bouillabaisse. Men kyparen sa "boull-a-bäs". Inte "bou-ja-bäss" som det uttalas. Språktest i all ära, men lite koll på matkultur kan väl ändå krävas av folk som fått jobb på Mosebacke? Min pappa berättade att han hängde där när han var i min ålder. Stället har alltså varit halvcoolt i trettio år, minst.

I dag åkte jag pendeltåg med Björn Gustavsson. Ni vet, komikeruppkomlingen.

Jag vet att jag gjorde det, däremot såg jag honom inte. Jag hörde heller ingen nämna hans namn. Däremot stannade tre tjejer i sjuttonochetthalvtårs-åldern bredvid mig på sin framfart genom vagnen.

- Vi vänder och går tillbaka förbi igen!
- Nej, GUUUU vad pinsamt!
- Det skulle vara SÅ vi om vi gick förbi en fjärde gång.
- Och säga, typ "hällvätte Lars-Olof"
- Eller "IN? jag kommer ju knappt ut!"
- Nu går vi!

Det var kul och rätt jobbigt att åka pendeltåg med Björn Gustavsson.

Nu drar jag till stan. Ska dricka stöl med Moa och Clara och sen gå på Mew. Det aer dejligt!

Att ett The Mars Volta-solo skulle toppa kanske inte känns så oväntat. En liten skräll är det dock, vänsterhänta virtuosen Omar Rodriguez-Lopez är visserligen en gudabenådad låtskrivare och dirigent, men någon ekvilibristisk arpeggio-galning har han aldrig varit.

Solot hittar ni i alla fall i mästerverket Soothsayer från 2007 års The Bedlam in Goliath. Mellan 4:33 och 5:34.

Låten i stort är ett virrvarr av stråkar, tantrisk sång och en miljarrrd olika sätt att slå på läder och metall med en trumstock. När Rodriguez-Lopez sätter igång sitt självupptagna manglande ser han hela låten, hela skivan, i sitt huvud. Som en enhet. Han klättrar upp, han klättrar ner. Här peakar sagan som är The Bedlam in Goliath, bandets mest furiösa skiva. Avslutande Conjugal Burns är just en avslutning, en epilog. Soothsayer är sammanfattningen, feberdrömmarnas feberdröm. Måste lyssna igen. Huvudet bultar. Måste höra mer gnällande gitarr. God natt.

Hänger med Snäckan idag. Gjorde det igår också. Då hinner man inte blogga så mycket. Vi kollar på Michael Jackson-maraton på VH1 just nu.

Snäckan är toppen.

Sitter hos Matilda och det lagas pasta.

Skolpärsen är över, för tillfället. Vi fick godkänt på tv-inslaget. Matildas hemtenta är inlämnad.

Bon Iver (som inte uttalas bon ajver) är soundtracket. Alldeles för sent har jag upptäckt denna hype. Visserligen hade jag laddat ner skivan tidigt, men fastnade inte för den förrns häromdagen. Klämmigt.

I dag har jag och min vapenbroder Oskar köttat journalistik. Mycket journalistik. God journalistik. Hade vårt fördjupande tv-inslag om meritpoäng och teckenspråk inte blivit klart två och en halv timme för sent hade det också blivit godkänd journalistik. På våra papper står det nämligen att man blir underkänd om man inte håller deadline. Hoppas vår lärare är snäll. Det verkar han vara, får se i morgon bitti.

Förresten, jag har Rossana Dinamarcas mobilnummer nu. Vi messade lite idag. Hihi. Släng dig i väggen Cristian, vi vet vem som är den coolaste Dinamarcan i Sverige.

Mindre än en vecka kvar nu!

Läser Mästaren och Margarita nu. Som den siste av alla litteraturintresserade 20-nånting-åringar i Sverige.

Många namn i boken. Det roligaste hittills: Anfisa. Hihi, höhö.

Bra jävla skit.

Jag ringde precis Jan Björklund. En av mina hat-politiker. Han svarade inte själv, så klart.

Silvermedaljen knips av Michael Amott från Arch Enemy. Solot i fråga hittar ni i låten Black Earth från skivan Stigmata, mellan 3:32 och 4:45.

Jag lyssnade väldigt mycket på Arch Enemy på gymnasiet, särskilt på Stigmata och den efterföljande Burning Bridges. Jag tyckte alla låtar var bra. Men det fanns ett parti som alltid gav mig kårar kallare än några andra och som faktiskt, om jag stannade upp och lyssnade intensivt, alltid producerade minst en tår i ögonvrån. Det var Amotts gitarrsolo.

Trots att det är över en minut långt är Black Earth-solot det långsammaste på topplistan. Det hela börjar med klagande, hjärtskärande toner. En obeskrivligt sorglig tonhöjdpunkt nås i mitten, och när bandet sedan kommer ikapp skär Michael Amott i ljudbilden med ett enda långt strängskrik som vore gitarren en varm kniv i ett smörpaket. Dylik tonkänslighet hos dödsmetallgitarrister får man leta länge (och förgäves) efter. Tråkigt att Arch Enemy började skriva sämre låtar när de petade halvdane sångaren Johan Liiva för avgrundsblondinen Angela Gossow, bara.

HATAR tidiga skolmorgnar.

Mew - Sometimes Life Isn't Easy

Trea blir Brent Hinds solo i Mastodons The Czar från 2009-släppet Crack the Skye. Solot börjar 8:21 in i låten och slutar 8:59.

På mäskerverket Crack the Skye går metalcoregänget Mastodon tillbaka till grunderna och levererar en renodlad heavy metal-platta som doftar av Metallica, Led Zeppelin, Pink Floyd och Black Sabbath. 10-minuterskolossen The Czar består som alla rocksymfonier av flera olika delar, även de namngivna. Gitarrsolot mot slutet av låten känns som något Jimmy Page eller Tony Iommi skulle kunna knarkat fram någon gång på sjuttiotalet. Hinds klättrar långsamt uppåt mot ett storslaget klimax. Det är bara att stänga ögonen och klättra med.

Jag har väldigt fina vänner. Ska vara med dem idag.

Stefan Sundström - Om jag kommer upp till Jesus

Dagen har inte varit nådig mot undertecknad. Inte kunnat tänka rakt eller snett eller alls. Törleyn igår hemma hos Matilda dracks upp för fort. Det kan jag i varje fall konstatera.

I kväll blir det in i dimman igen. Jag har ju faktiskt sorger att dricka bort! Tragiskt. Jag vet. Usch.

Blir inget gitarrsolo idag men lyssna på Pink Floyd som jag gör. Det är smart.

Mikael Åkerfeldts solo i A Fair Judgement från Opeths 2002-släpp Deliverance blir fyra på min lista med favoritgitarrsolon.

Hela låten är egentligen en uppvisning i rysningsframkallande vibrerande gitarrlir. Bombastiska "refränger" (om man nu kan tala om refränger i Opeths musik) och en klagande Åkerfeldtstämma hjälper till att lyfta låten till svindlande höjder, även när det gäller Stockholmskvintetten som ständigt går från klarhet till klarhet.

Gitarrsolot, som ni hittar mellan 6:18 och 6:59, fungerar som en adrenalinspruta. Nej, fel. Inte en adrenalinspruta. Det kickar visserligen igång snabbt med kvicka toner från nördarnas härskare Åkerfeldt, men lägger snarare till en extra dimension till det drygt 10 minuter långa mästerverk som är A Fair Judgement. Rummet man befinner sig i för tillfället stannar upp. Det finns bara ljud. Mikael Åkerfeldt stjäl den fjärde dimensionen. Smäktande stjäl han den. Det må låta töntigt, det är det också. Opeths musik är töntfoder. Deal with it.

Okej. Them Crooked Vultures. Det låter VÄLDIGT mycket sentida QOTSA. Era Vulgaris, typ. Verkar som att det är Homme som bestämmer mest. Hade förväntat mig mer Zeppelinpsyk.

Bästa låt hittills: Caligulove. Jävla bra titel och svängig som tusan.

En nlogg har fötts.

http://densvangskanloggen.wordpress.com

Nu börjar gitarrsolonedräkningen.

Femma hamnar Karl Sanders (Nile) gästsolo i Behemoth-låten XUL från Demigod (2004).

Lyssna här. Solot är från 2:24 till 2:53.

Inte det mest tekniska solot, inte det snabbaste, men det är heller inte det den här listan handlar om. Karl Sanders kan tråckla fram ultrasnabba onanisolon. Det kan Nergal också, men det var inte därför han bad Sanders lägga den här gitarrbiten i XUL. Sanders har känsla. Det kan man inte tro efter att ha lyssnat en halv minut på valfri Nile-låt. Här passar det svängiga solot in perfekt bland trummor som älgar på i hundraförti knop. En finstämd avslutning på en käftsmäll till dödsmetalldänga. Tillbe!

Drar igång en ny följetong i kväll. Också musikrelaterad. Mycket kortare. Bara fem dagar.

Vilka är... de fem tuffaste, svängigaste, vackraste och snyggaste gitarrsolona? Mwouahaha, jag bestämmersch!

5. Knäckebröd. Köpte nytt paket, frukostarna är räddade långt framöver.

4. www.torrentz.com, allt man behöver i musikväg.

3. Esbjörn Svensson Trio, Leucocyte är ju en helt spårad skiva men helt fantastisk. Helimproviserad. Esbjörns sista platta innan han gick bort.

2. Svängska, det bästa språk som någonsin uppfunnits. Tack Molly.

1. Edin Dzeko, Robbie Keane, Luka Modric. Min topptrio i PENS fantastic lirar skiten ur allt och alla just nu.

Tuffa häxan K-gun är på de brittiska öarna. Hon jobbar åt några rockers. De ska spela med Sting!

Vi firar det med Roxanne. Bästa låten med The Police.

Dagens topp fem.

5. Min rödsvartrandiga tröja som jag hittade längst inne i garderoben. Trodde den var borta. Den är skön.

4. Popcorn. En skål. Och en Kung.

3. Bloodbath och särskilt då Nightmares Made Flesh som jag inte hade lyssnat på på flera månader. Megamegabra.

2. South Park säsong ett.

1. Att jag hittade det senaste brevet från min Regnköpingsbrevis Zarah. Trodde det var borta. SKA SVARA SNART!

Att dagens samhälle är exhibitionistiskt och att alla vill synas hela tiden är bullshit.

Det var skitsvårt att få folk att ställa upp i tv-inslaget vi gjorde idag.

Man kanske kan konstatera att folk inte vill synas på någon annans villkor.

Att skriva om att supergrupper är det nya svarta, är det nya svarta. Men skit i det. Skit i Brothers of End, skit i Tutankhamon, skit i Monsters of Folk. Årets tuffaste nya supergrupp släppte hela sitt debutalbum på YouTube igår.

Them Crooked Vultures. Josh Homme (Queens of the Stone Age, Kyuss), Dave Grohl (Nirvana, Foo Fighters) och John Paul Jones (Led fucking Zeppelin). På gitarr, trummor och bas, respektive. Det är fantastiskt fett på papper. Hur det låter får du ta reda på själv. Jag håller på med första genomlyssningen. Säger inget. Puss!

Alla dessa dagar som kom och gick - inte visste jag att det var helgen

Dagens topp fem!

5. Den grymma filmkameran som ligger på min säng. Det är tv-veckor i skolan.

4. Short Message Service, också känt som sms.

3. Champinjonsås med mycket crème fraiche

2. The Who, bandet med världens bästa namn går varma i iTunes

1. Zlatan Ibrahimovic. Att han vann Guldbollen var ingen skräll, att han skröt på storbildsskärm inspelat i Barcelona var fantastiskt.

Oh, she don't mind
She got the time
I see the new moon rising

Känns det inte som att Andrew Stockdale och hans Wolfmother gör smygreklam för den nya Twilight-rullen?

Så fort jag druckit blir jag mer dramatisk än vad som behövs.

Tröstar mig med Are You Experienced? och c-vitamin.

I går var jag med om ett totalt pepptapp. Runt klockan 18 blev jag fruktansvärt osugen på att parta till det. Skönt då att man kan gå hem till Anton som hade FF (flickvänsfritt). Där kan man spela Pens Fantastic, dricka lite Kung och äta pottcorn så länge man vill.

Lyssnar på Watershed och funderar på att storstäda.

Det är sällan man gapskrattar när man läser något på internet. Jag gjorde det nyss.

Skulle rösta på Kerrang. Årets bästa band, bästa låt, bästa video och så vidare. Skulle rösta på sämsta band. Hade inte riktigt bestämt mig. Det här är vad jag ser framför mig då.

Vad tror ni jag röstade på? Inte så svårt att gissa...

Idag skulle jag gå upp halv nio tänkte jag. Åka till skolan. Vi har inga lektioner schemalagda idag men Gellert Tamas skulle prata om sin nya bok med några av mina lärare, ett panelsamtal typ. Verkade verkligen intressant!

Jag hade liksom bestämt mig. Sen, klockan 8.18 när klockan ringer, stänger jag av den och somnar om. Vaknar 12.45. Var jag verkligen så trött?

Jag är megameganervig. Borde jag vara det? Jag har ingen aning. Varför ska sådant här vara så pass svårt?

Dagens band är definitivt Black Sabbath. Lyssna på War Pigs.

Nu blir det makaroner och tonfisksås, PENS fantastic och hårdrock. Screw popvember.

Såg precis Isis på Strand. Det var jävligt bra. Inte oväntat.

Däremot upplevde jag en underlig sak.

Ljudet var skitbra. Kristallklart. Det är sällan det är så bra på metalkonserter. I vissa låtar har Isis tre gitarrer, en bas och trummot. Sång på det. Det är mycket ljud. I andra låtar är en av gitarrerna utbytt mot keyboard. Mycket ljud där också. Ändå hörde man allt. Precis som på skiva.

Det var det som var det underliga. Det lät som på skiva. Jag stod så pass långt från scenen att det kändes lite som att lyssna på skiva. Lite tråkigt, faktiskt. Att bandet är så fruktansvärt jävla snortajt att varje ton sitter helt rätt sänker inte heller skivupplevelsen. Det hade faktiskt varit skoj om de hade missat lite och riffat lite hur de ville ibland.

Jag har gjort ett fotoreportage.

Den här videon var mitt andra år på gymnasiet.

Jag fryser, vad gör du?
Puss

30 november. 'Nuff said, bitches.

Ska ta idébilder i skolan för att illustrera fiktiva artiklar. Ser den här ut att kunna illustrera en artikel med titeln "Stockholms tunnelbana dyrast i världen"? Vet inte. Det här är riktigt klurigt. Jag måste blir bättre på fotografering.

Sitter och lyssnar på The Wall, Pink Floyds mästerverk. Känner mig tvingad att inspireras av coverfantasten Matilda och slänga upp två väldigt olika och väldigt bra covers på låtar från just The Wall. Youtubes inbäddningssystem verkar inte funka så jag får länka.

Glättiga neodiskobandet Scissor Sisters har gjort en blipbloppig falsettversion av Comfortably Numb som ni kan se här.

De tunga brudarna i Kittie har tagit Run Like Hell och stöpt om den med grottiga nu-metalgitarrer och de brutalaste tjejgrowlsen någonsin. Här lyssnar ni på den.

PUSS!