this never happened

Klassiker - märker ni vilken roll jag spelar?

Har lite bloggtorka mitt i hemtentastress och flyttdito. Ni får nöja er med lite mysig kvällsdrone så länge.

EARTH - SONG 6

Sverige ute ur OS-hockeyn.

Synd att såna spelare som Sedinarna och Lidström underpresterar i en så viktig match. Trodde jag inte om dem. Loui Eriksson och Bäckström bäst på plan. Igen. Skönt att de nya spelarna vill vinna i alla fall.

Denne ödmjuka bloggare ber om ursäkt för att han lyckats glömma bort den enda uppgift han har som spelar någon roll här i världen, dödsmetalltisdagen! Får hoppas att inte samtliga läsare redan klagat hos pressombudsmannen.

Dagens skiva är en okänd svensk sådan. Canopy heter bandet, Will and Perception heter skivan. Den kom ut förra året och det handlar om klassisk melodistark svängdöds åt Edge of Sanity-hållet, med sköna proggiga inslag. Undertecknad har väl sett bandet en fyra-fem gånger, och livekurvan pekar spikrakt uppåt. Första gången jag såg Canopy var på ett halvdött Skärsätragården där det enda som hördes var bas och trummor. Lite tråkigt, men alla nyanser i Stockholmsbandets sound försvann helt i innebandysalens tunna väggar. Sen dess har det som sagt blivit jävligt mycket bättre. Dessutom har jag haft nöjet att festivala med Fredrik och Jonis från bandet (Roskilde 07, det leriga året) och det är två genuint finfina killar.

Will and Perception är grymt sammanhållen för att vara en debut, och kickar som sig bör igång med en grym låt direkt, Decipher. Andra höjdpunkter på skivan är avslutande Void och Will. Den sistnämnda är ett tiominutersepos som lutar starkt åt Opeth-hållet. Då kan det ju knappast bli dåligt, med såna här pricksäkra musiker.

Bandets sångare Fredrik bor i Nederländerna för tillfället, och jag vet inte hur det står till med bandets produktivitet, men jag hoppas att det här inte är det sista vi får höra av dessa seriösa unga män. Det tror jag inte heller.

Stay death! <3

Avslutar en fruktansvärt improduktiv pluggdag med Tragedys apokalyptiska punkmästerverk Vengeance. Så kallad neocrust. Mycket mycket bra.

Höhö, gammal klassiker.

Vaknade, snoozade. Vaknade igen, satte på Abbey Road och snoozade igen. Man kan knappast vakna bättre.

Abbey Road är The Beatles bästa platta. Så, nu var det sagt. Paul och Ringo är i absolut toppform, vilket är viktigt för skalbaggarna. Slutet med Golden Slumbers, Carry That Weight, The End och Her Majesty är påhittigt och gnistrande vackert. Nu kommer min dag bli bra, blaha blaha!

Träffade en gammal gymnasiekompis på ungdomsmottagningen i dag. Det blev lite dålig stämning.

Jag svalde ett "så, vad gör du här då?"

Tur.

Undertecknad har idag blivit sågad på häxbloggen MittHogwartsLiv av Bodalspuman K-Gun. Det tas tacksamt emot. Kärlek börjar med bråk!

(och HP är ju faktiskt dumihövve)

Det som får mig att rysa just nu. Tre saker.



EFFY



AMON AMARTH



MASS EFFECT 2

http://www.loureeditweed.blogspot.com/

Årets roligaste blogg.

Tipset från PSL.

God natt.

Lyssnade ganska mycket på nya Muse-plattan förra helgen, och kom på att den inte alls är deras bästa.

Det är så klart Origin of Symmetry från 2001 som är bäst! Så pass mycket ångest det ryms i låtar som Plug in Baby, Space Dementia och New Born. Så pass mycket!

LYSSNA!

Drawn Together var kul! Hann se två avsnitt. Ingen vidare djup intellektuell serie (ingen ersättning för South Park alltså) men underhållande. Rekommenderas! Mina favoritkaraktärer är Captain Hero, den stereotype superhjälten med järnkäke, och Toot Braunstein, den tyska sexikonen från 20-talet.

Brytande nyheter!

Death Breath, som hyllades här på bloggen på den första dödsmetalltisdagen, har lagt upp ett nytt omixat spår på sin majspäjs. Obsessed by Sodomy heter låten, som ståtar med genomonda Joy Division-baspartier och Exodus-inspirerade thrashriff. Bådar gott inför nya skivan (som förhoppningsvis kommer i år).

Nu ska jag se på Drawn Together, världshistoriens enda tecknade dokusåpa. Har tankat alla tre säsonger, i morgon får ni min åsikt!

God natt!

THE JESUS LIZARD - I CAN LEARN

I dag är den sista dagen av stress. På ett tag i varje fall.

THE MAE SHI - THE LAMB AND THE LION

Heja Tom! Gammal video, men jättefin!

Alltså, det här med att säga "vi har träffats" innan man kramar en person man innan varit på handshake terms med, är inte det jävligt stört?

I dag blir det ekologisk kravmärkt döds från Frankrike!

Gojira betyder Godzilla på japanska. Eller, det är originalnamnet. Skit samma. Bandet är i alla fall franskt och har inte så mycket med Japan att göra. Musiken är modern, lagom progressiv, midtempodöds. Oftast. Ibland spårar även dessa metodiska fransoser ur, som sig bör.

Texterna då? Jo. From Mars to Sirius handlar om att rädda världen från den globala uppvärmningen, utrotningshotade raser från utrotning, och sånt. Fräscht och uppfriskande i en dödsmetallvärld som vanligtvis är insnöad på att skriva låtar om att döda, att vara död, och att göra saker med döda människor.

Nå, uppföljaren The Way of All Flesh är egentligen en bättre skiva, men har mycket fulare skivomslag och trots att eko-temat finns kvar är den inte lika klockrent miljöpartistisk. Toxic Garbage Island och Esoteric Surgery är två av de grymmaste dödslåtarna på länge. Tyvärr finns ingen av skivorna på Spotify, ni som vill ha ett smakprov på detta grymma band får antingen gå in på deras majspäjs eller lyssna på den enda låt som finns på Spottan, The Heaviest Matter in the Universe (från From Mars to Sirius, här med på en Kerrang!-samlingsplatta).

Hade nöjet att se dessa bittra gossar på Roskilde för några år sedan, live är de lika pricksäkra som Lucky Luke och lika moloket seriösa som en hel symfoniorkester. Fantastiska liknelser där. Skit samma, Gojira är ett stört bra band. Lyssna nu!

Stay death!

I Kalmar kom vi på flera saker.

- Dalmål låter förvillande likt danska
- Ungdomsgäng är helt livsfarliga (de vill ibland prata om ungdomsgrejer, som datorspel)
- Äventyr!
- Patrik Ekwall är universums bästa sportjournalist, och var ute med sina kompisar
- Man pratar skitfult i Örnsköldsvik
- Steens ligger brunt till
- Den svenska frasen 'på pricken' översätts med 'on the dot'
- Det är svårt att bryta sig in i en Saab 900

I morgon bär det av till Kalmar med Järngänget 2 och Kwönk.

Senast hittade vi ett helt berg med cola!

Slut på uppslag.

MR BUNGLE - MR BUNGLE

Det är tisdag, och då vet ni vad som gäller på bloggen! Dubbeltramp, tremoloriff, blastbeats och Corpsegrinder-gröt. Det är dödsmetalltisdag igen!

I dag hajpar vi en trio från Uppsala, denna pärla på den uppländska (duh) slätten. Defleshed gillar att sjunga om kött, människokött alltså. På roliga sätt, och inte lika äckligt som Cannibal Corpse. Men framförallt gillar de att smaska fram grym punkig döds i 190 blås. Reclaim the Beat från 2004 är gruppens bästa platta (även om det putslustiga albumnamnet inte kommer i närheten av den fantastiska titeln Abrah Kadavrah från 1996).

Nå. Reclaim the Beat börjar i högsta fart med käftsmällen Stripped to the Bone. Det känns som att trumgeneral Matte Modin aldrig släpper Lock Up-greppet på hela plattan, karlns handleder måste ju vara tjocka som redwoodstammar. Gustaf Jorde låter lite som ett får när han bräker fram sina absurda texter, ett dödsmetallfår! Det är underbart.

Skivan är jämn rakt igenom, möjligtvis med en liten topp runt spår 7-9, Reclaim the Beat, Red Hot, och May the Flesh Be With You.

Ja, Red Hot, ni läste rätt. Defleshed drar av en cover på Mötley Crües vidunderligt orockiga skräplåt. Och SOM de gör det. Först ett infejdat trumintro med lite skönt smatter, sen gormar Jorde "ALL RIGHT" och börjar mörcha på basen. Till sist kommer Lars Löfvén in och spelar brallan av Nikki Sixx, eller vem fan det nu var som lirade gura i Mötley. Glamfarbröderna lär vända på sig i sina gravar. Eller vänta, är de döda än? Hm. Skit samma.

Låt era trumhinnor bli blästrade av Reclaim the Beat, och gör det snarast! Jag hade nästan glömt bort den här skivan, en 00-talsklassiker som måste få leva vidare. Tyvärr upplöstes bandet (tror det var 2005) men minnet och mörchet lever kvar.

Stay death!

Mina två cent i kvoteringsdebatten.

• Kvotering är asbra
• Göran Hägglund är knäpp

Har ogenerat snott detta från Classe Ulvander, kunde inte låta bli.

Så
JÄVLA
roligt!

Man kommer på sig själv med att vara en dryg capitocentrisk stockholmare när man inte har något som helst aning om var Norrtälje ligger.

Årets spel. Bländande, BioWare!

Alltså. Vlad Putin och Dima Medvedev älskar verkligen varandra. Fint, ja. Demokratiskt, kanske inte.

Rage Against the Machines första skiva från 1992 blir aldrig dålig. Särskilt inte den här låten, jag blir lite mer radikal för varje gång jag lyssnar på den.

Dagens Nyheters Haitiblogg är ett säkert kort om man vill börja gråta okontrollerat.

I onsdags firade vi av Daniel på BPO, jag sov fyra timmar och åkte till skolan sen. Hade hopplöst svårbemästrade föreläsningar, gjorde lite läxor och drack typ fjorton öl på journalistpuben. I dag är det fredag och jag är lite slut.

Nå, ska åka in till stan och tjacka MASS EFFECT 2 och sen se kusinen lira brallorna av Villa på Zinken.

NU KÖR VI!

Nytt inslag på bloggen, dödsmetalltisdag! Varje tisdag tipsar jag om schyssta skivor inom genren. Den första en något humoristisk sådan.

Nicke Andersson (Entombed, Hellacopters, The Solution) drog för några år sedan ihop ett gäng polare som ville lira svensk old school-döds med Nihilist- och Grave-stuk. Det kan tänkas att några öl slank ner under repen och låtskrivandet, roligt verkar de i alla fall ha haft, Death Breath. Eller vad sägs om en låttitel som Giving Head to the Dead? Eller Chopping Spree? En grym skiva (Stinking up the night) och en ännu grymmare tiotummare (Let it stink) blev det innan sidoprojektet lades åt, ja just det, sidan. Lite synd det, personligen tycker jag att Death Breath-plattorna, vid sidan av Entombeds legendariska Left Hand Path från 1990, är Nickes bästa verk.

Ops, det blev visst tre skivtips. Lyssna på alla!

Stay death! <3

Om allt går som det ska kommer världens bästa kollektiv Coolektivet startas snart. Your truly, Molly och Matilda. På Östermalm av alla ställen. Håller tummarna.

I fredags gjorde jag och Scales (Clara-Schack-Linn) en superbra playlist när våra kompisar lagade mat till oss. Allt från Fattaru och Leona Lewis till At the Drive-In, The Doors och Carola. Lyssna här!