this never happened

Svenskt igen när dödsmetalltisdagarna dubbeltrampar vidare!

Unanimated är ett bortglömt svensk melodeath-band som faktiskt kom med en ny skiva förra året, den gedigna In the Light of Darkness. Det är dock inte den vi ska hajpa idag, utan den finfina Ancient God of Evil från 1995.

Vid sidan av giganterna At the Gates, Dark Tranquillity och In Flames tidiga alster seglar Ancient God of Evil upp som en av de ljuvaste melodidödsplattorna någonsin. Ingen mindre än Entombed-legenden Peter Stjärnvind sitter och smattrar bakom trumkittet, vilket garanterar en genuint dödsig och klanderfri grund. Refrängerna som är så viktig i den melodiösa dödsmetallen sitter som ett gäng smäckar, och Micke Jansson (var tog han vägen?) hostar fram ångestladdade pubertalpoetiska mörchtextrader som denna (som avslutar grymma Dying Emotions Domain):

I am lost, deep within
The dying emotions domain
Not even thousands of deaths
Can set me free

*CLAP*

Stay death! <3

Mina fyra favorittjejer HH, KG, MG och HCW flyttade till Berlin i dag (fast HCW har inte åkt än).

De får den här låten av mig!

Twin Peaks är magiskt. Nu ska jag drömma om Audrey Horne.

Vältaliga Max Weinberg-diggaren Claxels blogg har förvandlats till världens enda (antar jag) Tom Hanks-blogg. Pekuliärt, men spännande!

Topp tre roliga saker jag gjort idag:

1. Badat jacuzzi med fyra halvnakna 18-19-åringar
2. Startat sekten Vår Nya Sekt Mysteriesekten
3. Ätit tortillas lagade av Master Chef Fieber

Bubblare: Stöl

Jag, My och Matilda håller på att lära oss Paparazzi-dansen! Svårt som sjutton.

Världens smartaste serie har kommit igång igen. Idag fick jag äntligen se avsnitt ett av South Parks fjortonde säsong. Det handlar om sexmissbruk, såklart inspirerat av Tiger Woods-affären. Som vanligt är det helt briljant. Saker att skratta extra mycket åt:

• Elins "svenska" brytning
• Mötet där ett gäng experter försöker lista ut orsaken till att rika framgångsrika män vill ligga med många kvinnor
• EA Sports nya golfspel där Tiger och Elin slåss med golfklubbor
• Butters vagina-fixering
• David Duchovny, David Letterman och de andra sexmissbrukarnas lilla klubb
• Barack Obamas lösning på problemet

Ben, Rumpan och Revoliver var precis här och drack lite Jameson. Det var najs. God natt!

First Aid Kits senaste skiva är ju skitbra, märkte jag precis! Lite sent kanske, men känner att jag måste skriva om den. Systrarna som blev Youtubekändisar med en skogsmullig änglalik version av Fleet Foxes Tiger Mountain Peasant Song visar sig kunna skriva riktigt schyssta låtar själva också.

Lyssna på The Big Black and the Blue här!

För ett par timmar sen halkade det in pengar på mitt konto.

Från CSN! Så fett med skönt schysst!

Vad ska jag göra med de pengarna, undrar ni.

Jo! Jag ska betala hyra och köpa saker, typ mat.

Nu ska jag sova, puss puss

Vi fuskar lite och tipsar om ett band och en skiva som inte direkt är döds. Skit samma!

Anaal Nathrakh är två korthåriga britter. De ser rätt gulliga ut på bilderna. Eller, så gulliga som två genomsnittsbritter kan vara. När man trycker igång debutskivan The Codex Necro från 2001 försvinner i alla fall alla spår av gullighet. Här handlar det om stenhård, stensnabb, stensluskig black med starka industriella influenser. Introlåten The Supreme Necrotic Audnance går så överdjävligt fort att man börjar tvivla på att det hela är inspelat av människor. Eller, man tvivlar i alla fall på att det är de två korthåriga mesbritterna som mörchat fram denna fullständiga massaker till skiva.

Anaal Nathrakh är nog det ondaste band jag någonsin hört. Det säger inte lite. Sångaren V.I.T.R.I.O.L (jag vet, namnet låter som ett tuggummi) ylar som om han blev genomborrad av trubbiga hillebarder, fistad med taggiga basebollträn och tvingad att se på hela Mitt Stora Feta Grekiska Bröllop samtidigt.

Frågan är om inte bandets andra skiva Domine Non Es Dignus, är bättre. Lite mer genomtänkta låtar, lite mer lättlyssnat (svängiga Do Not Speak är en radiohit med Anaal Nathrakh-mått mätt). Senare skivor med gruppen har jag dålig koll på. Men en sak vet jag. Ondare än The Codex Necro blir inte musik. Lyssna om ni vågar.

Stay death! <3

Så här i The Dead Weather-tider ställer man sig frågan: vilken White Stripes-skiva är bäst?

From the top of my head:

1. Icky Thump
2. White Blood Cells
3. Elephant
4. Get Behind Me Satan
5. De Stijl
6. The White Stripes

Eller? Är inte alls säker. Vad tycker ni? Varför?

Magdalena Ribbing är bäst. Här sågar hon champagnesprut.

Läs hela frågan och svaret, det hela kulminerar i en fantastisk, glimrande, gnistrande sista knockout-mening på tre fantastiska ord!

Vaknade utan att vara bakfull, tack resorb. Åkte till Uppsala. DET VAR SÅ HIMLA KALLT OCH BLÖTT!

Det var också väldigt trångt på Studenternas. Alla ville se SM-finalen i bandy. Många gick efter en halvtimme eftersom det just var så blött och kallt. Jag stannade själv. Hammarby vann! Det rockade. Jag såg knappt målen men glad bklev jag. Sen pajade min telefon temporärt så jag spankulerade runt i ett iskallt Uppsala i en halvtimme tills den gick igång igen. Kom hem, spelade fotboll. Sen åt jag linser som Matilda lagat.

Nu är jag så trött att jag kan äta en häst. God natt! PUSS

I går skulle jag bara ta en öl. Det blev visserligen inte så många, men fan vad de tog. Tror man kan säga att jag var på fyra förfester. Roligt! I dag har coolektivet fått fler prylar. Molly har handlar dem. Min och Matildas sambo. Inte kombo!

I kväll ska vi på något sätt fira Svinets sista helgkväll i Stockholm den här sejouren. WOWOWOWOWOW puss puss

Waster från "Unholy Uppsala" är fyra ynglingar som spelar helt magisk oldschool-black. Riffen låter som en blandning av Judas Priest på Painkiller och tidiga Bathory. Waster har tydligen fått skivkontrakt och ska spela in en fullängdare. *längtar*

Snön börjar smälta. Inne i city har den nästan helt försvunnit från vissa trottoarer. Win!

Firade på vägen till skolan med att mörcha Lateralus med Tool.

Alltså. Folkmordet i Turkiet 1915 VAR ett folkmord. Face it. Väl rutet av riksdagen, det var fan på tiden.

Reinfeldt, gå och lägg dig.

Som utlovat, en dubbel DMT! Med tema USA!



Förra veckan fick ni en liten sneak peak på denna veckas första album. Det handlar så klart om Deaths klassiker Symbolic från 1995.

Geniet Chuck Shuldiners smakfullt namngivna grupp kom ut med sin debutplatta Scream Bloody Gore redan 1987, en skiva som tillsammans med Possesseds Seven Churches ofta anses vara bland de absolut första death metal-släppen. På debutskivan och uppföljande Leprosy lirade Shuldiner och gänget ganska punkigt producerad proto-brutaldöds, med goretexter (hahaha GoreTex!) och lite thrashiga riff. Åtta år senare hade rätt mycket förändrats. Texterna handlade nu i stället om filosofi och privatmoral. Ljudbilden var klarare. Riffen cleanare. Man hade också rekryterat trumvirtuosen Gene Hoglan, som tidigare hade thrashat loss i Dark Angel långt under sin kompetens.

Men någonting mer måste ha hänt. Death hade varit ett riktigt bra, och framförallt stilbildande dödsband. Men Symbolic, alltså... 

Symbolic är en hundraprocentigt himmelsk skiva. Shuldiner knåpar fram snärtigare riff än alla 80-talsgitarrister sammanlagt någonsin lyckats med. Hoglan dubbeltrampar, pruttar fram gudalika fills och finlirar med cymbalerna som om han vore en frijazztrummis. Solon klättrar upp och ner över melodiskalorna, Shuldiner grymtar grymt, tidssignaturerna och temposkiftena gör Rush gröna av avund och refrängerna i 1,000 Eyes och Crystal Mountain framkallar kårar kallare än chokladglass. (Särskilt 1,000 Eyes borde finnas med på samtliga låtskrivarkurser, refrängen består i princip bara av fyra-fem toner, massa trummor, och ett eko av Shuldiners röst. BRILJANT!)

Den perfekta blandningen av melodi, teknik, sväng och brutalitet hittar du inte hos något dreadlockat fyllo från Göteborg som kraxar fram ordvitsar om att må dåligt och hitta sig själv. Du hittar den på Symbolic. Den alldeles för tidigt bortgångne Chuck Shuldiner, må han vila i frid, toppade sig själv och alla förväntningar. Herre-JÄVLAR, typ.



Dagens andra skiva är Covenant med ett annat legendariskt band, Morbid Angel från Florida.

David Vincent och hans polare i den morbida ängeln var inga idioter. Däremot kan man tänka sig att de inte hade så höga tankar om sina fans intelligens. De har nämligen namngivit sina skivor i bokstavsordning! Altars of Madness följdes av Blessed are the Sick, sen kom nämnda Covenant, som följdes av Domination. Liveskivan Entangled in Chaos följdes av Formulas Fatal to the Flesh, sen kom Gateways to Annihilation och sydstatarnas senaste platta heter Heretic. Lätt va?

Nå, Covenant kom ut i juni 1993 och Morbid Angel blev det första dödsmetallband som fick relativt mycket speltid på dåvarande musikkanalen Music Television, MTV. Lite lustigt, att se hårbollen Trey Azagthoth stå och gnida fram djävulska skrikriff bredvid Paris Hilton och Travis "taktkänsla" Barker i någon nutida MTV-såpa känns inte så realistiskt.

Morbid Angel är, precis som Death, ett band som var bland de första att lira döds. 1989 kom Altars of Madness ut (nu vet ni att det var debutskivan eftersom den börjar på A!), och den anses generellt vara gruppens bästa. Undertecknad håller inte med, det är först på Covenant som låtskriveriet utvecklats ordentligt på ett progressivt sätt som jag som bekant gillar. Det går lite långsammare, men är rejält mycket svängigare. Pain Divine, MTV-hitten God of Emptiness men kanske framförallt The Lion's Den är låtar som står ut som extra välgjorda, diaboliska och njutbara.

Hm, nu läser jag på Wikipedia att Covenant är den dödsmetallskiva som sålt bäst i USA någonsin. Intressant, och välförtjänt! Nästa skiva sägs vara färdig och lär dyka upp under 2010. Okej, en titel på I alltså... ni kan börja spåna!

Stay death! <3

Skrev ju häromdagen om att Peace and Love har sommarens bästa festival-lineup.

Vet inte om det är nya bokningar, eller om jag missade dem förut, men MASTODON och KHOMA kommer ju också! Och Mikael Wiehe! Tror inte jag kommer kunna hålla mig borta från Borlänge, faktiskt.

I dag har Matilda flyttat in i coolektivet, vilket innebär att vi är kompletta! Nu väntar en vecka av storhandling på Prisextra, IKEA-besök och inredningsplanering. Också en vecka av C-uppsats. Meh.

AC/DC var soundtrack till inflyttningen. Världens bästa låttitel och refräng:
FOR THOSE ABOUT TO ROCK! WE - SALUTE - YOU!

Puss

Nu är det helg. Har lämnat in ett PM. Skönt.

Tänkte dra igenom sommarens ballaste festivalbokningar lite snabbt.

Jay-Z till Peace and Love är ju hur stort som helst. Det ser ut att bli ett dunderår för Borlängefestivalen med namn som Patti Smith, Mew, Alice in Chains och Wolfmother. Hm... kanske värt ett återbesök, 06 var ju faktiskt jävligt trevligt.

Emmaboda går i bräschen för mindre artister med tusentals tygkassar fulla med kredd. De har redan tre kanonbokningar enligt undertecknad: Wavves, Entombed och Makthaverskan (som visserligen lirar på Arvika också men som passar oändligt mycket bättre på en liten skitfestival som Emmaboda). Räkna med mörch i skogen i sommar.

Arvika tråkar ut och toppar med In Flames, Kent och Robyn. Fräscht. Not. Två av Nordens mest överskattade akter, Volbeat och Markus Krunegård, kommer också till Värmland i juli. Gäsp. Synd på en så skojig camping.

Hultsfred vågar heller inte ta ut svängarna riktigt, även om Empire of the Sun, Midlake och Killswitch Engage visar på en liten förbättring från de senaste årens katastrofala The Killers-lineups. Dock inget som kommer dra mig till Småland en extra gång.

Way Out West satsar på kredd, om än på ett lite mindre smutsigt sätt än Emmaboda. LCD Soundsystem lär göra många hornbågade glasögonormar glada, The xx kommer att få samliga 16-åriga bloggare att fly Götgatan under några dagar i mitten av augusti. Själv skulle jag gärna se Local Natives och Pavement.

Roskilde har bokat Muse och Motörhead. Två skitbra liveband men inte värt lerhelvetet som är Skandinaviens största festival. Beach House och (återigen) Pavement vore skoj, men det blir inget besök där i år. Kanske aldrig någonsin mer (minns 07).

Hinner tyvärr inte dödsmetallblogga idag i och med internetbrist. Får köra en dubbel nästa vecka om det löst sig i nya lägenheten då.

Tipset så länge: en viss Chuck Shuldiner har skrivit en låt om pupiller och ögon... På samma skiva talas det om så kallade eviga uppdrag. Nästa vecka kommer allt uppdagas!

Nu ska jag mörcha färdigt min hemtenta. McQuail's Mass Communication Theory är den värsta kursbok jag någonsin gett mig på. Nu ska jag besegra den.

Önska mig lycka till. Puss, farväl!

Eder ödmjuke skribent sitter i skolan och bloggar för tillfället. Igår gick flyttlasset till Östermalm av alla ställen, och internet är inte ännu ordnat. Dödsmetalltisdagen försummas dock icke!

Dismember är ett klassiskt svensk dödsband som länge hållt på parallellt med giganterna Entombed. Dismember har alltid varit bra, men 2004 piskade grabbarna ihop sitt magnum opus: Where Ironcrosses Grow. Rätt ball albumtitel, och med ett serietidningsliknande tv-spelsomslag är den första anblicken riktigt sweet.

Här är det genomtänkt chainsawdöds som gäller, David Blomquist på gitarr personifierar här det så kallade Stockholmssoundet, med tunga mullrande riff och cleana men elaka melodier. Texterna handlar om generiska tonårsproblem som död, hat, självmord och krigsflygplan.

Inga konstigheter, Where Ironcrosses Grow är en habil, jävligt mysig dödsskiva. Höjdpunkterna är nog Forged With Hate och As The Coins Upon Your Eyes. Dock är skivan som sig bör grymt skön rakt igenom.

Inga länkar idag på grund av bristande Spotify-tillgång, ni får leta själva. Sök, och ni skall finna. Det var typ Jesus som sa det.

Stay death! <3

Flyttpackar till In Battle. I AM FIRE!

Har precis sett Sidney Crosby skjuta OS-guldet till Kanada. De blev glada. Kan de väl få vara. Synd bara att inte Perry eller Toews eller Staal, som varit så himla mycket bättre, fick göra sista baljan.

Nå. Helgen har varit jobbig, intensiv, och underbar. Slottsparty i fredags (!), när hände det sist liksom? Fantastiskt episkt, alla ingredienser som en äkta slottsfest ska innehålla fanns med. Köttade till klockan sex på morgonen på helt tom mage, vilket ledde till den värsta bakfyllan sen Branting dog. Mörchade i mig en Indiana och en halv påse killchips och tittade på Skins, sen mådde jag bättre.

Skickade tusen förvirrade sms innan jag bestämde mig för att åka till Bullen och Blixten och titta på schlager innan Bombis. Blev en knäpp men skojig natt, hann med att dansa ABBA-dans med damer i sina bästa år (40-något), betala fyrtio kronor för en smuggelöl, skutta runt med en zebrakudde vi döpt till Matilda och schneaka mitt på technogolvet.

Söndagen har också varit förvirrad, Mass Effect 2 fick lindra mitt sviktande sinne. Tittat på kusin som spelat basket, hängt med sagda kusin, sparkat boll och struntat i att packa för morgondagens flytt till grönare områden (Östermalmsgatan 92).

Nu domnar ögonlocken. Signing out, puss