this never happened

Thrash metal. Thrash. Metal. Denna kulsprutehårdrock som föddes i Kalifornien i början av 1980-talet och populariserades av mastodonter som Slayer och Metallica. Snabba riff, rivig sång, catchiga melodier och trumsmatter. Kan en sådan musikstil utvecklas? När Slayer står och harvar vidare med samma gamla moshmys som vanligt och Metallica spårat ur i något slags allmoge-heavy har svenska The Haunted bryskt tagit över taktpinnen.

Bröderna Björler hade uppfunnit göteborgsdödsen med legendariska bandet At the Gates (huvudinspiration till samtliga moderna amerikanska metalband). Nu ville de mörcha vidare. Resultatet blev The Haunted.

Första albumet, det självbetitlade, satte ribban med stenhård dödsdoftande thrash och toppades av den artärsprängande allsångspärlan In Vein (under vilken undertecknad hånglade med en norsk tjej med solglasögon på Hultsfred... 05?). Sångaren Peter Dolving sa hejdå och ersattes av Marco Aro som sjöng på de två följande albumen The Haunted Made Me Do It (möjligen världens genom tiderna tuffaste albumtitel) och One Kill Wonder (möjligen en av de sämre). Han gjorde det bra, men tröttnade sedan och lät Dolving komma tillbaka inför rEVOLVEr (ett till katastrofalt namnval).

Från skiva till skiva har de göteborgska mangelmästarna inte bara utvecklats låtskrivarmässigt utan även vågat ta ut svängarna mer och mer. The Dead Eye som kom 2006 luktar väldigt mycket postmetal med Neurosis och Isis som inspirationskällor. Uppföljaren Versus (2008) svänger åt andra hållet och stora skopor grindcore har inlemmats i den smäktande thrashen.

Att låt för låt analysera den millimeterpricksäkra metalorkester som är The Haunted skulle vara underbart roligt. Men detta är inte tid och plats för det. The Haunted är ett av världens absolut bästa band. Låt oss stanna där.

Bästa skiva: The Haunted Made Me Do It
Bästa låt: No Compromise