this never happened

Idag har jag varit mitt sportigaste. Korpfotbollsmatch i en timme, sen nästan två timmar innebandy. Mina ben ylar och värker något groteskt.

WOOUUHHYYOOUUHHH!

Så ylar de. Nu ska de snart få sova tillsammans med resten av min kropp.

Att vara trendig är inget för Mastodon. Temaskivor om Moby Dick, förtrollade berg, Rasputin och astralliknande rymdfärder andas knappast 2009. Atlantakvartetten kunde inte bry sig mindre.

Grunden är något slags alternativmetal, metalcore om man så vill. Påbyggnader och inspiration kommer från döds, jazz, bluegrasscountry, pop och grind. Texterna berättar om snömän, maskhål, vargar, astronomer och elefantmän. Mastodon är en smältdegel, en smältdegel med ett så särpräglat sound att man ofta på första riffet på en ny låt kan höra exakt vilka tokar det är som komponerat och framfört mästerverket.

Med senaste skivan Crack the Skye har de tatuerade galningarna mer eller mindre lämnat metalcoren bakom sig och har istället spottat ur sig den bästa heavy metal-plattan sedan Master of Puppets. Helt utan renodling, hela tiden öppna för intryck och sinnessjuka upptåg. Trallvänligt så man storknar, brutalt så att öronen får sig en Ingo-omgång, och vackert så att man bara sitter och fånler.

Bästa skiva: Crack the Skye
Bästa låt: Sleeping Giant

Att Anders och Måns är roligast i Sverige är fakta.

Det är svårt att bestämma sig för vad man ska skriva om The Beatles, tidernas största musikgrupp. Nyss släpptes alla deras studioalbums med nya mastringar och tv-spelet The Beatles Rockband, som släpptes samma dag, ligger i mitt fönster.

Min personliga relation till The Beatles började någon gång på mellanstadiet när min jag började lyssna på en kassett min pappa hade med The White Album. Jag kommer inte ihåg huruvida jag fastnade direkt för skivan i sig, men en låt satte sig för evigt på hjärnan.

Ob-la-di, Ob-la-da.

Ob-la-di, Ob-lada! The Beatles kanske mest hånade låt. Från en av deras mest hyllade skivor. 2004 röstades Ob-la-di, Ob-la-da fram till historiens sämsta låt. Det är en rejäl överdrift, men det är absolut skivans svagaste låt kan jag idag konstatera. Att det var just den låten som fångade mitt intresse för The Beatles är... låt oss säga att det är intressant. Det tyder på gruppens storhet att även deras magplask kan fängsla. Visst?

Nå. Idag är jag en Beatlesgalning. Nuff said.

Bästa skiva: Abbey Road
Bästa låt: A Day in the Life

Det är natt nu.

I morgon börjar en ny delkurs i skolan. Vi ska typ göra en tidsskrift. Heja!

Kommer inte kunna sova på ett tag, men tänkte försöka ändå. Följetongen får vänta tills i morgon. Nu är det bara de spännande topp fyra kvar.

Johnny Cash kallar just nu Bob Dylan för "the greatest writer in our time". Eller, han sa det 1969 när han spelade på San Quentin. Jag lyssnar ju på den skivan nu. Innan jag lägger mig.

Ligger hos Matilda och lyssnar på Doktor Kosmos. Igår var vi på teater (Shopping and Fucking på Stadsteatern) och sen drack vi öl på Söderkällaren. Nostalgiskt. När Matilda vaknat ska vi äta frukost.

Jag har två roliga Behemothanekdoter.

Nummer ett: på Sweden Rock Festival 2005 såg jag Behemoth spela, och det var sångaren Nergals födelsedag. "IT'S HIS FUCKING BIRTHDAY" skrek basisten på polsk-bruten engelska. Nergal stod med det ena pansarbeklädda benet på en stärkare, lutade huvudet bakåt, sträckte ut tungan och hällde champagne ner i den hals som tidigare hade gormat ut texter till monsterlåtar som Demigod, From the Pagan Vastlands och Conquer All. Till och med när de ska fira födelsedagar ser Behemoth till att vara så metal som möjligt.

Nummer två: på Arvikafestivalen 2008 var jag ledsen och sur och bakfull och slut efter en festival där det mesta gick fel (dåvarande flickvännen får stå som huvudansvarig för det). Behemoth hade nyss krossat publiken med ett fullständigt fläckfritt set, och skulle nu köra sitt extranummer. "THIS SONG IS WHAT METAL IS ALL ABOUT! TESTOSTERONE!" skriker Nergal och tar sig på pungen. Bandet kör igång en dubbeltrampförgylld dödsversion av Turbonegros klassiska fotbollsböglåt I Got Erection. De kör I Got Erection. På riktigt. Till och med när Behemoth är så metal som möjligt ser de till att ha glimten i ögat bakom liksminkningen.

Jag tror inte den polska dödsskvadronen som är Behemoth någonsin kommer upphöra att imponera. Militärisk precision och ett sataniskt groove är ledorden. Det är svårt att få sina vänner att uppskatta Behemoth, det har jag gett upp. Behåller dem gärna för mig själv.

Bästa skiva: Satanica
Bästa låt: The Alchemist's Dream

Jag har storstädat! Jag tror det är tredje gången sen jag flyttade in i den här lägenheten för 13 månader sedan.

Till tonerna av Mastodon, såklart, världens bästa städmusik.

Finns det någon större nu levande artist än Bob Dylan? Det beror så klart på hur man menar. Vad man menar med 'stor', 'nu levande' och 'artist'. Det är egentligen skit samma. Jag struntar i hur stor Bob Dylan är. Det spelar ingen roll. När jag lyssnar på Bob finns bara hans texter, melodier och jag.

Jag kan inte alla Bob Dylans texter utantill. Jag tror inte jag kan en enda utantill. Många låtar vet jag inte vad de handlar om. Det spelar inte heller någon roll. Vare sig detta poetiska geni berättar livshistorier, sjunger skrönor, skrålar protestsånger eller smeker fram kärlekslåtar kan enskilda ord eller meningar fånga ens odelade uppmärksamhet.

Dylan har inte varit en favorit länge, jag har bara lyssnat mycket på honom de senaste tre-fyra åren, och jag är absolut ingen kännare. I hans digra katalog finns det flera skivor jag aldrig hört, för att inte tala om alla otaliga bootlegs som Dylan-nördar skeppar mellan sig. Det spelar inte heller någon roll.

Bästa skiva: The Times They Are A-Changin'
Bästa låt: Masters of War

Djungelns lag. Barbariska seder. Mörkrets hjärta. Mitt i Afrika ligger ett land som ofta fått representera det främmande för oss i västvärlden. Kongo. Landet har aldrig upplevt varaktig fred. Innan självständighetsförklaringen 1960 hade detta gigantiska land dessutom både fungerat som privat sommarställe åt Belgiens kung Leopold II, samt godispåse full med naturresurser för europeiska företag att plocka.

Konflikterna i dagens Kongo når sällan nyhetsplats i Sverige trots att hundratusentals människor fördrivits från sina hem på grund av de senaste striderna i den östliga Kivuprovinsen. På tio år har miljoner människor dött på grund av oroligheterna, tillsynes utan att röra upp några stora känslor i väst. Nu har däremot någonting hänt som åtminstone tillfälligt placerat landet på vår mentala världskarta. Två norrmän har gripits och dömts till döden för bland annat mord och spioneri. Ramaskrin höjs genast. Dödsstraff, vad är det för primitiv och barbarisk sedvänja? Rättegången kan knappast ha varit schysst! Vad håller de på med nere i Afrika egentligen?

Att rättssäkerheten i ett fattigt land som Kongo inte når samma nivå som i det rika västerlandet är väl knappast någon nyhet. Men vem går det mest ut över? Inte är det norrmän i gemen. Kongoleserna själva är de som lider mest av den utbredda korruptionen och de infekterade rättegångarna.

Kongo har enorma fyndigheter av bland annat diamanter, koppar, kobolt och coltan. Ändå lever nio av tio invånare under fattigdomsgränsen två dollar per dag. Enligt en rapport från den svenska biståndsorganisationen Diakonia har den svensk-kanadensiska Lundingruppen fingrar med i spelet. Löften om pengar till den dåvarande diktatorn Mobutus valkampanj har förekommit när Lundingruppen fick ett kontrakt för utvinning i ett av världens mest kobolt- och koppartäta områden i Kongo. Naturresurserna kommer inte dess rättmätiga ägare, kongoleserna, till godo.

Dödsstraffet som vi så aktivt skyr utövas inte bara i Centralafrika. I Vitryssland, ett land som vill närma sig EU, sköts Ihar Dantjenka i nacken förra året efter en hemlig rättegång bakom lyckta dörrar, och han var inte den enda. Flera stater i USA avrättar fortfarande sina medborgare. Världsrekord i dödsstraff har ändå Kina, en av Sveriges största handelspartners, där tusentals människor dödas av staten varje år. Detta enligt Amnesty.

Den kongolesiska staten, å andra sidan, har inte avrättat någon på 15 år. Vilka är barbarerna här, egentligen?

Självklart är det en skandal att människor döms i icke säkra rättsprocesser. Självklart är dödsstraff omänskligt. Att rättegången mot norrmännen tas upp i västtidningar är bra om man kan diskutera den stora bilden, de stora problemen. Dock kan jag sätta mina sista kongolesiska franc på att Kongo försvinner ur mediebruset så fort Joshua French och Tjostolv Moland skeppats hem till lugna, säkra Norden.

---

En krönika jag skrev i skolan.

Många musiker dör en för tidig död. Många dras med av rockstjärnelivet och förintar sig själva med Jack Daniel's och heroin. Även om det naturligtvis är tragiskt att folk knarkar ihjäl sig finns det vissa dödsfall som berör extra mycket.

Mieszko Talarczyks är ett sådant. Han sköljdes ut till havs med tsunamin i Sydostasien på annandagen 2004. Han hade så jävla mycket kvar att ge.

Mieszkos baby var Nasum, något så säreget som ett modernt grindcoreband (från Örebro dessutom). Modernt både eftersom de var aktiva med skivsläpp och turnéer, och eftersom de lyckats föra genren framåt musikaliskt. När man blastar på i 180 med AK47-gitarr, mullrande basgångar och ett nära övermänskligt trumsmatter samt en sångare vars röst mer används som rytminstrument än som melodidito är det svårt att få till ett groove. Det får Nasum, särskilt på monumentala Helvete, förmodligen historiens bästa grindcoreplatta.

Anders Jakobson och de andra medlemmarna i Nasum la ner bandet efter Mieszkos bortgång. De ville inte fortsätta utan honom. De var inte Nasum utan honom. Man kan inte ersätta ett geni. Och inget band kan ersätta Nasum. Fan också.

Bästa skiva: Helvete
Bästa låt: Relics

För länge länge sedan (det måste varit 2000 eller 2001) satt jag hemma hos mina kusiner i Örebro och såg på MTV. En låt dök upp som överglänste det mesta jag hade hört innan. Bandet hette One Armed Scissor, och låten At the Drive-In. Trodde jag. Givetvis var det tvärt om, men det förstod jag inte då och efter att inte ha hittat låten på Kazaa (eller Napster kanske?) gav jag upp.

Flera flera år senare får jag höra talas om At the Drive-In igen och förstår nu vad det var som gick fel den där dagen 2000 eller 2001. Lyssnar igenom Relationship of Command, bandet magnus opus, i komplett tystnad. Sista låten tar slut. Jag sätter på skivan igen. Jag är såld.

Hardcorerörelsen i USA lyckades visserligen få fram ett antal godkända band, men det var posthardcoren med At the Drive-In med flera i spetsen som lyckades kanalisera HC-ursinnet och skriva oförglömliga låtar med hjälp av det.

En pubertal Cedric Bixler-Zavala ömsom gormar, ömsom stöter, ömsom kvider fram besynnerliga textrader över larmande gitarrer och punkiga balls-to-the-wall-trummor. Det finns inget försvar mot At the Drive-Ins furiösa attacker. Man kan bara göra som jag gjorde, kapitulera och börja älska älska älska.

Bästa skiva: Relationship of Command
Bästa låt: Napoleon Solo

Shakespeare är hiphop.

Kan man ta ett band som ser ut så här på allvar? Kan man ta ett band som uteslutande sjunger om vikingar på allvar? Kan man ta ett band som har sina egna bandtröjor på sig på var och varannan fotoshoot på allvar?

Nja. Inte bandet kanske.

Men musiken Amon Amarth skapar förtjänar på allra största allvar att tas på allvar. Dessa fem långhåriga stockholmare har nämligen skrivit och spelat in de absolut bästa melodiska dödsmetallskivorna någonsin. Versus the World, With Oden on Our Side, Twilight of the Thunder God. Löjliga namn visserligen, men så bombastiska och nyansrika att man får tårar i ögonen. Strängbändarna Olavi Mikkonen och Johan Söderberg skriver de finaste gitarrmelodierna sedan John Lennon och hans Beatlar härjade på 60-talet. Det är ingen överdrift.

Det är lätt att glida över i läskig nationalromantik och högerkantshyllningar om man bara skriver texter om våra förfäder (?) vikingarnas leverne. Johan Hegg lyckas faktiskt undvika det (förutom möjligen på tveksamma Thousand Years of Oppression som jag inte bestämt mig för om den är okej eller inte). Varyags of Miklagaard från senaste albumet handlar dessutom om hur ett gäng vikingar troget jobbade som livvakter åt den osmanske kejsaren i Istanbul. Säg den nationaldemokrat som är stolt över den perioden av vikingahistorien.

Bästa skiva: With Oden on Our Side
Bästa låt: Runes to my Memory

PS. Får gåshud bara att skriva Runes to my Memory, en hjärtknipande låt om en döende man som tänker på sin familj, typ. Tear.

I am awaiting the sunrise
Gazing modestly through the coldest morning
Once it came you lied
Embracing us over autumn's proud treetops
I stand motionless
In a parade of falling rain
Your voice I cannot hear
As I am falling again
Devotion eludes
And in sadness I lumber
In my own ashes I am standing without a soul
She wept and whispered: "I know..."
We walked into the night
Am I to bid you farewell?
Why can't you see that I try
When every tear I shed
Is for you?

Opeth - To Bid You Farewell

Som missionsförbundare (jag är faktiskt medlem, tro det eller ej) har jag inte rösträtt i kyrkovalet men om jag hade det hade valet varit enkelt.

Öppen Kyrka sparkar skiten ur allt och alla.

Borde lägga mig men kommer nog inte kunna sova. Ska upp tidigt i morgon, har en deadline klockan 10 och måste hinna till skolan och göra lite sistaminuten-ändringar i min krönika. Helgen har varit kanon annars!

I fredags var det öl och gosigos hos Anton med Vimmerbyare och annat fantastiskt folk. Improviserade fram en efterfest sen. I går lördag blev det massa tv-spel på dagen och sen (efter Freaky Friday) fick inte Scales komma in på HBJ så det blev Dovas och sen en övernattningsutflykt till Flemingsberg. Guld värt!

I dag var nyförvärvet Tommy Tambour med på Elfviksträningen och gjorde sitt första mål, sen har jag ätit middag med mamma som våndats över taskigt gjorda P3-dokumentärer om bistånd.

Nu blir det till att plöja lite American Psycho (konstiga kursiveringar i min, tror det är en rätt gammal översättning) och sen förhoppningsvis få tillräckligt med sömn för att orka prestera lite i skolan i morgon.

God natt, puss!

Thrash metal. Thrash. Metal. Denna kulsprutehårdrock som föddes i Kalifornien i början av 1980-talet och populariserades av mastodonter som Slayer och Metallica. Snabba riff, rivig sång, catchiga melodier och trumsmatter. Kan en sådan musikstil utvecklas? När Slayer står och harvar vidare med samma gamla moshmys som vanligt och Metallica spårat ur i något slags allmoge-heavy har svenska The Haunted bryskt tagit över taktpinnen.

Bröderna Björler hade uppfunnit göteborgsdödsen med legendariska bandet At the Gates (huvudinspiration till samtliga moderna amerikanska metalband). Nu ville de mörcha vidare. Resultatet blev The Haunted.

Första albumet, det självbetitlade, satte ribban med stenhård dödsdoftande thrash och toppades av den artärsprängande allsångspärlan In Vein (under vilken undertecknad hånglade med en norsk tjej med solglasögon på Hultsfred... 05?). Sångaren Peter Dolving sa hejdå och ersattes av Marco Aro som sjöng på de två följande albumen The Haunted Made Me Do It (möjligen världens genom tiderna tuffaste albumtitel) och One Kill Wonder (möjligen en av de sämre). Han gjorde det bra, men tröttnade sedan och lät Dolving komma tillbaka inför rEVOLVEr (ett till katastrofalt namnval).

Från skiva till skiva har de göteborgska mangelmästarna inte bara utvecklats låtskrivarmässigt utan även vågat ta ut svängarna mer och mer. The Dead Eye som kom 2006 luktar väldigt mycket postmetal med Neurosis och Isis som inspirationskällor. Uppföljaren Versus (2008) svänger åt andra hållet och stora skopor grindcore har inlemmats i den smäktande thrashen.

Att låt för låt analysera den millimeterpricksäkra metalorkester som är The Haunted skulle vara underbart roligt. Men detta är inte tid och plats för det. The Haunted är ett av världens absolut bästa band. Låt oss stanna där.

Bästa skiva: The Haunted Made Me Do It
Bästa låt: No Compromise

Det är tyvärr alltför sällan man blir helt såld på band man ser live för första gången. Som man inte hört alls innan, alltså. Jag såg Mew på Cirkus någon gång på gymnasiet, de var förband till Cardigans. Hade aldrig hört dem förut, tyckte det lät bra men blev inte sådär wowad som man kan bli.

Några år senare är jag helt fast. Mew går spikrakt uppåt. Efter succén med förra skivan, den minutiöst genomarbetade och klanderfritt ihopsnickrade And the Glass Handed Kites har danskarna suttit i studion och mörchat produktion. Här ska varje ton låta perfekt, varje trumslag ska sitta på exakt rätt plats och varje textrad ska betyda någonting särskilt och viktigt.

Resultatet av de senaste årens hårda jobb är en av årets absolut bästa skivor, med ett namn så långt att jag förkortar det och kallar skivan för No More Stories. En virvlande färd genom ett ljuduniversum fyra spolingar från vårt södra grannland kan vara stolta över.

Den 23 november ska jag se Mew på Cirkus igen. Då jävlar, kommer jag bli wowad. Det vet jag.

Bästa skiva: No More Stories/Are Told Today/I'm Sorry/They Washed Away//No More Stories/The World is Grey/I'm Sorry/Let's Wash Away
Bästa låt: Apocalypso

Just nu har jag efterfest.

K-Gun, Svarte Oliver, Matiloo och jag rockar skiten ur Larsberg med Blood on the Tracks, pasta, och Åbro-öl.

Uttrycket "guilty pleasure" är lite vagt. Enligt Urban Dictionary betyder det "something that you shouldn't like, but like anyway." Något man skäms lite grann för, kanske. Jag vet inte om Kings of Leon är en guilty pleasure för mig. Det är ett jävla bra band, men ändå... reklam för deras senaste skiva har sänts på tv med sådan där jättedjup basröst som förklarar att Kings of Leon är "världens största rockband". Statoilmaterial.

Nå, det är ju knappast Kings of Leons fel, trots att senaste skivan Only by the Night är mer radiovänlig än deras tidiga countrydoftande alster.

I somras spelade bandet på Hultsfred och headlinade tillsammans med andra alternativrock-akter som Franz Ferdinand och The Killers. Låtmässigt har de andra nämnda banden inte en chans mot Kings of Leons ytterst kompetenta snickeri. Vemod och partystämning går sällan så bra ihop som när de fyra Followill-killarna smaskar fram dem.

Bästa skiva: Youth and Young Manhood
Bästa låt: Knocked Up

Idag var jag i skolan och var ganska duktig! Skrev en arg krönika om Kongo, detta tragiskt bortglömda land som tydligen blivit intressant nu när det sitter två vitingar på death row där. Eller, det har iofs alltid varit intressant för de europeiska storföretag som våldtar landet och snor naturtillgångarna. Usch. Kanske lägger upp krönikan här när den är färdigopponerad. Det gör jag nog.

Sen var jag hos Revoliver på klassiskt kulturtorsdagshäng. Pizza, Arrested Development och Austin Powers: Goldmember. Mycket trevligt, som sig bör. Klämde ett Skinsavsnitt med Helena sen och nu blir det bingen. Kronprinsessan kommer ju till Larsberg i morgon!

Soothsayer vaggar mig till sömns.

Världens bästa musikal är en bearbetning av världens mest kända berättelse. Berättelsen om Jesus Kristus, snickarsonen från Nasaret vars efterföljare idag är miljarder till antalet. Kristen eller ej (undertecknad brukar beteckna sig som agnostisk sekulariserad kristen, eller något liknande), historien berör. Människoödena berör.

Med Murray Head och Ian Gillan som Judas och Jesus berör historien ännu mer. Med Tim Rice och Andrew Lloyd Webber bakom spakarna kan det inte misslyckas. Det gjorde det inte heller.

Det är gripande, sorgligt, mäktigt, mystiskt, kärleksfullt, tyngt av hat och alldeles alldeles underbart. Trots en trettondeplats i följetongen är nog denna skivan topp-5 för mig. Jag ryser bara av att tänka på den.

Bästa skiva: Jesus Christ Superstar (1970)
Bästa låt: Gethsemane (I only want to say)

Klyschor är kul. Särskilt klyschor om musik. En sådan kan till exempel låta så här: "Håkan Hellström förändrade mitt liv!" eller så här: "The Number of the Beast är världens genom tiderna bästa heavy metal-skiva".

Det finns också saker man kan säga som låter som klyschor men som är sanna. Till exempel: "Annika Norlin är Sveriges bästa textförfattare". Det låter klyschigt, men är helt sant. Sedan jag första gången lyssnade igenom hennes första skiva med min dåvarande bästa vän har jag vetat det.

Jag vågar säga att det var Hello Saferide som tillsammans med The Beatles fick in mig på pop-spåret igen efter flera mörka (men härliga) år i dödsmetallens stålaktiga grepp (som fortfarande halvt håller mig fast, mer om det senare i följetongen). Nu låter jag klyschig igen, men Annikas vardagsbetraktelser, tonårsångestsutlopp, bittra gitarrvisor och svängiga allsångsrefränger har gjort mig så mycket gott, så mycket gott. Hoppas hon fortsätter på engelska nu, Säkert!-skivan hade inte alls lika många bra låtar som man förväntar sig av denna jämtländska järnlady.

Bästa skiva: More Modern Short Stories From Hello Saferide
Bästa låt: My Best Friend

Kommer någonstans runt 11:30 in i Cicatriz ESP.

Jag har för mig att jag var mitt uppe i ett förälskelserus när jag upptäckte Maia Hirasawas sololåtar. Jag har för mig att det var min dåvarande flickvän som introducerade denna halvjapanska siren för mig. Jag har för mig att Maias debutskiva Though, I'm Just Me var en av de skivor som snurrade oftast i skivspelaren den underbara sommaren.

Nu är det där förbi, förstört, förgjort och förhoppningsvis snart glömt. Allt utom Maia.

Ingen kan på samma busenkla sätt låta både klämkäck, änglalik, spröd och rivig som Maia Hirasawa. Hennes enkla kompositioner och kärleksfullt ihopsnickrade texter är omöjliga att värja sig från. Man får intrycket av att Maia inte vill att hennes uppenbara musikaliska begåvning ska lysa igenom. Men det gör den, med råge. Känslan är lite pappas-duktiga-musikskoleflicka-vill-göra-enkel-smittsam-pop-på-sitt-eget-sätt men det är omöjligt att inte upptäcka hennes bakomliggande briljans. Och det är inte av ondo.

Vidare, att hon är vacker som en vestal är inte heller något minus.

Bästa skiva: Though, I'm Just Me
Bästa låt: Still June

Så försvann den igen.

Äh, jag åker hem och lirar XBOX.

Jag förstår inte hur man inte kan falla pladask för bob hund. Jag förstår inte hur jag kunde avsky dem så mycket när jag typ gick i högstadiet. Har något svagt minne om att när jag skulle komma på något pinsamt någon skulle göra som straff i någon lek eller något spel föreslog jag att personen i fråga skulle springa ut på allmän plats och skrika "jag älskar bob hund!". Vad är det för pinsamt med det?

Att höra bob hund på skiva är underbart. Thomas Öberg (världens, vad blir det, tredje bästa människa?) lyfter ämnet "pubertalpoesi" till en faktiskt poetisk nivå, långt över Hellströmmare, Winnerbäckare och Norénare. Att bandet även briljerar i instrumentallåtar som den härliga dängan Invandraren är minst lika imponerande.

Att se bob hund live är, ursäkta anglicismen, beyond underbart. Har ni inte sett dem live förstår ni inte. Det är inte svårare än så. Så vi lämnar det nu.

Bästa skiva: Stenåldern kan börja
Bästa låt: Istället för musik: förvirring

Jag sov tolv timmar i natt.

Ur Kyuss föddes Queens of the Stone Age. Josh Homme, världens läskigaste lumberjack, ville mangla vidare. Första gången jag hörde Homme och hans homeboys var när First it Giveth gick på någon musikkanal jag råkade titta på. Jag hakades fast och har hängt och släpat efter den ökenkorsande Hummer som är Queens of the Stone Age sen dess.

Från första riffet på Regular John, öppningsspåret på bandets självbetitlade debutplatta, har tonen satts och suttit kvar. Inga fingrar emellan. Raka rör, brutalt beroendeframkallande melodier och galopperande fyrtakter. Manna för öronen. Från himlen, alltså.

Bästa skiva: Songs for the Deaf
Bästa låt: Gonna Leave You

ÅH!

Jag har världens bästa kompisar. Framförallt Matilda. Hon hade ordnat överraskningsfestival för mig igår. Helt makalöst fantastiskt underbart.

Om ni som läser var där, tack som fan!

Bilder:












HIHI BOOM CITY FÖRRESTEN!

Puss

Jag brukar alltid vara lite sen med indiehypes. Fleet Foxes började jag inte lyssna på förrns deras självbetitlade debutskiva redan hyllats unisont i creddpressen i ett halvår. Så här i efterhand spelar det inte någon som helst roll. Fleet Foxes är tidlösa.

Ni som trodde att stämsång varit ute sen Beach Boys tramsade sig igenom abstinenstexter, tänk om. Ni som trodde att band från den amerikanska landsbygden nödvändigtvis blev Stephen King-rockare som Slipknot, tänk om. Ni som trodde att låtar om djur och broderskärlek inte hörde hemma i en peppig playlist, tänk om.

Fleet Foxes wowade mig direkt, deras Arvikaspelning i sommar var magnifik, deras första EP är lika briljant som fullängdaren, och de ser så otrendiga ut att man blir alldeles varm inombords. Eller, de ser otrendiga ut precis på gränsen till det trendiga. Men de kliver inte över gränsen. Den skiter de i.

Bästa skiva: Fleet Foxes
Bästa låt: Blue Ridge Mountains

Jag kom hem innan tolv en fredag. Spiknykter. Det är inte ofta.

Förbannat skönt är det. Har suttit och slösurfat och lyssnat på Mew en stund, nu ska jag titta lite på Anders och Måns och sen sova mitt hårdaste och svåraste.

Åh just det, jag har träffat släktingar idag hemma hos kusin Jesper vid Odenplan. Tacos, Idol, mys, osv. Precis vad jag behövde.

Puss

En gång skulle Uje Brandelius i Doktor Kosmos gå på Berns. Han gick in på Berns. Då blev folk arga på honom. Det fanns nämnligen en facklig blockad mot Berns för att de inte var schyssta mot sina diskplockare, typ. Hela vänstern blev arg på Uje. Han fick be om ursäkt och sånt. I och med att hans band har vänsterextrema texter tyckte folk att det var konstigt att han bröt en blockad. Han sa att han inte visste om den. Jag tror honom faktiskt.

Uje Brandelius är nämligen en av mina hjältar. Lite löjligt kanske. Ja, avgjort löjligt. Men jag tycker att han på så enkla sätt och med så enkla medel sätter fingret på problem i samhället. Yada yada.

Inte bara det, han och hans band har sedan den på ytan skojfriska men ack så seriösa debuten Socialmedicin skapat nytänkande och frisk pop med socialpoetiska texter, blippiga melodier och smäktande ångest. Senaste alstret Hallå? borde följas upp snart tycker jag. Doktor Kosmos är alltid aktuella.

Bästa skiva: Stjärnjerry - En rockopera
Bästa låt: Stoppa Valfriheten!

Jag upptäckte Kyuss någon gång på gymnasiet under min mest fanatiska dödsmetallperiod. Jag sökte mig då mer och mer åt det brutala hållet, började lyssna på black och grind och tyckte att blastbeats och growlsång var det tyngsta som fanns, tillsammans med riffet i The Sabbath Stones.

Det tyngsta var inte blastbeats och growlsång, märkte jag. Det tyngsta var Kyuss.

Deras syratrippade ökenblues fångade mig direkt. Gitarrerna surrade apokalyptiskt, John Garcia stönade fram texter om att han ville ha "some pussy, from a bad bitch, on a big bike-yeaaaah". Under monsterdisten fanns det ett sådant enormt sväng att det bokstavligt talat inte gick att sitta stilla. Jag satt i datorskrubben i föräldrahemmet på Kottlavägen och gungade med dreadlocksen, som i trans.

Efter ett par år i oförklarlig glömska började jag i fjol lyssna på Kyuss igen. Skonsam bakfyllerock, svängig förfestrock, knarkad efterfestrock. Kyuss är allt.

Bästa skiva: ...And the Circus Leaves Town
Bästa låt: Spaceship Landing

Jag trivdes så bra med att skriva om en av mina favoritskivor i förra inlägget att jag tänker starta en följetong i bloggen. Musik är (förhoppningsvis som bekant) ett av mina huvudsakliga intressen. Framförallt att lyssna på den. Jag var en gång i tiden en hejare på saxofon men slutade av någon outgrundlig anledning spela. Grämer mig något enormt för det.

Nå. Till saken.

Last.fm är ju ett föredömligt sätt att få reda på vilken musik man gillar bäst. Där finns just nu på min användarsida en lista på de 20 grupper/artister jag lyssnat mest på de senaste två åren. Det speglar min musiksmak bra. Jag tänkte börja vid nummer 20 och sedan varje dag uppdatera bloggen med nästa på listan. Presentera, liksom.

Låter det bra? Då kör vi!

Låter det trist? Sluta läs då. För fagerlund.

Har inte lyssnar på Opeths monumentala mästerverk My Arms, Your Hearse på länge. Det är ett monster till skiva. Fullständigt gnistrande, glänsande, briljant.

En lite löjlig grej (tycker jag för tillfället) med skivan är att varje låttext slutar med nästa låts titel. Brottarhiten April Ethereal till exempel. Den slutar så här:

I don't know how or why
I'll never know when

Nästa låt heter just When.

Även de instrumentala låtarna på skivan har låttexter i texthäftet. En och en halv minut långa mellanspelet Madrigal slutar tydligen med raderna:

Unaware as you are of my presence,
you are losing yourself.
Hiding within the amen corner

Det passar ju bra i och med att nästa låt heter The Amen Corner. Men Mikael Åkerfeldt, denna blandning av Jeff Buckley, Tony Iommi och Corpsegrinder, sjunger ju faktiskt ingenting alls i Madrigal.

Hur som helst, skivan är en milstolpe i den progressiva dödsmetallen och absolut en av mina topp tio-skivor.

Varför låter allt så mycket bättre när andra säger det?
Och varför är det alltid så förbannat varmt och instängt i min lägenhet?

LÅNGSAMTGÅENDE

Dagens bästa ord.

Pär Lagerkvist sa det bäst.
"Ångest, ångest är min arvedel"

Det går inte alls bra att skriva mitt reportage. Det går för det första inte alls bra att komma på idéer och researcha och sådant. Har bokat in två dagar men jag måste ha ett anslag typ nu. Tills i morgon. Jävlar.

Luciforms och PES lockar alldeles för mycket.

Är hemma hos Helena med Helena och Helena. Helena inreder sin lägenhet och Helena lagar mat till Helena, Helena och Helena 3.

Abbey Road är helgens skiva.

Helgen som annars gått ut på att umgås med folk 24/7. Sånt gillar jag. Bullen hade Täbyfest igår och i fredags var det Lina på Söder som bjöd till. Borde kanske ha pluggat i helgen men jag har sådana enorma problem med att ta tag i skolsaker just under veckosluten. Inte smart men ganska skönt.

Heja Zlatan förresten.

Ska cykla hem till mamma nu och kirra middag till mig och lillbrorsan, sen följa honom till hans fotbollsmatch.

Jag är en så bra storebror!

Ibland.

Äntligen har jag köpt nya högtalare till datorn. Det innebär att jag kan lyssna på musik överallt i min visserligen minimala lägenhet.

Idag har jag öst igenom dessa skivor, som alla rekommenderas varmt:

OCTAHEDRON - The Mars Volta
CHURCH MOUTH - Portugal. The Man
NO MORE STORIES (etc.) - Mew
JESUS CHRIST SUPERSTAR - Andrew Lloyd Webber med vänner